Dethär med och träna, har ju alltid älskat det. Tycker det är så skönt med lagsport. Behöver inte ta ansvar, bara gå dit och göra sitt och så är träningen helt planerad för ett helt år, om man bara går dit. Skönt med fast punkt i vardagen också. Lagidrott kommer aldrig som chock, det gör alltid gymträning. Kommer på hur mycket jag älskar fasta punkter i vardagen. Saker och människor som aldrig förändras utan bara finns där som om det var det mest självklara i världen. Och kommer på att jag har haft en fullspäckad vecka, och jag kommer på hur sällan man har fullspäckade veckor som student. Nu längtar jag efter arbetslivet!

Tänker också på min morbror och hans familj när jag går förbi Fonus. Att det luktar cigarill och att vi ses alldeles för sällan. Oftast när Fonus är inblandat. Det är dumt med avstånd.

Och så längtar jag efter golf.

MYCKET.

jag städar. STORT! Möblerar om och sånna grejer. Hittar gamla böcker. Hittar nya böcker. I en enda röra. Vad hände med bokstavsorndningen jag är uppväxt med? Och att  skönlitteraturen ska stå för sig och kurslitteraturen för sig?

Så nu har jag sorterat. I bokstavs- och katergoriseringsordning. Calle kommer ju kärkas på organisationen i dethär hushållet. Men jag har hjälpt honom också. Golf- och biltidningarna står i datumordning i tidningsställ.

Nu undrar jag mamma; börjar jag bli lite mer som du och din släkt?

Överstpå önskelistan:

Ett hålslag! (hej vuxenlivet)

Jag tror att jag i ett försök att rädda min palm lyckades döda den.

Vi hade iaf tre väldigt fina år tillsammans. Vi har gjort mycket ihop. Flyttat. Städat. Lyssnat på musik. Förfärat oss överdagens ungdom och fikat. Bland annat.

Döper palmen härmed till Johan.

May you rest in peace, Johan Palm.

Ibland undrar jag litegranna hur jag egentligen är skapad. Jag vet inte hur många fb-statusar jag sett som liksom klankar ner på snön. Att det får räcka och vara nog. Själv är jag så jäkla överlycklig för denhär snön. Nu vet man med bestämdhet att det är vinter. Det är minusgrader, det är snö, det skottas. Bilar slirar. Tanter och farbröder halkar. Det är vintertecken. OCH, det bästa med snön är att det är ett vårtecken. Efter snö kommer vår. Och jag är alldeles sprudlande glad inombords. VÅR! Kan ni haja. Om man bara njuter sig igenom snön och faktiskt ser det vackra med det så kan man faktikst få njuta ännu längre än om det hade vart en blöt-asfalts-vinter med snålblåst och regn. Då längtar man ju bara till våren får att man är så trött på den sketna vintern. "När jag var liten var det minsann snö upp till knäna jämt". till knäna var det ju ungeför 30 cm, så det var ju inte så konstigt.

Iaf. VÅR!

I Halmstad förändras allas mentalitet på våren. Man går ut. Stannar ute mitt i stan på en filt i en park hela natten. Spelar kubb och grillar varje dag. Våren här är som ingen annanstans. Det vågar jag lova. Man sitter utmed biblioteksväggen som vätter mot väst och havet och solar och känner sig intellektuell som aldrig förr. Och man kan gå hem mitt i natten för att man vågar gå själv, för att det är ljust ute. Man kan gå till biblioteket utan jacka, och hur till skolan med för den delen. På våren är allt mycket lättare och bättre. Och snart är det vår och snart är vi fria igen. Utan jackfängsel och mössa och vantar och långkalsonger. Snart är det bara ben och tygskor.

Överlyckliga Emma. Vår och pollen och gräs mellan tårna.

Sålänge får jag njuta av snöplogar, snögrottor, skidåkning och hemtenta, men det är inte heller helt fel. Snarare tvärt om, det är pepp!

Nu har vi gjort det IGEN! denna gången som poesi. Ämnet är ett icke-socker-ätar-vad vi har som gäller fram till 11e Juni. Läs och njut av dessa rim...

S: tråkigt att det är just det man inte får, bara för lite mindre lår

E: Man skulle mindre mat ha lagat, då hade jeansen inte klagat.

S: men om det ändå fanns bättre sätt, med lite mera fett

E: att fett är onödigt är bara ocker, jag tror boven heter socker!

S: men det är nu jag frånsäger, socker, efterrätter, chips och sånna grejer

men nu är det ju så att jag, kommer äta massvis varje lördag!

E: själv går jag på sån sträng diet, jag ska sluta vara fet

S: mera träning, mindre mat, inte kul för en som är lat

E: låter som en fin melodi, om man kläderna vill komma i. finns dock en ganska stor (liten) hake, jag har en chipsälskande make...

S: men som du nu har gnällt, så har han väl inget emot lite chips-svält :)

och den dagen han pizza har beställt, så håller du den borta från din synfält

jag skulle till och med gå med på att motionssimma, om snälla snälla: kan vi inte sluta rimma??

E: jag önskar jag hade glutenallergi, då man inte pizza kan frossa i. Mitt lilla gnäll har ingenting varit, tror att det om flertalet veckor kommer bli marigt. Alla dagar helt utan sött, skulle kunna känna att jag då hellre dött. Bara att bita i äpplet det syra, kläder för tjocka är sjukt jävla dyra.

Först; jag har ju sjuklig tv-ångest idag. I en annan del av Köping på ena kanalen och Stjärnorna på slottet på andra kanalen. Det är ju ett helvete att vara ensam, man kan ju inte diskutera fram ett beslut med sig själv om vad som ska ses på tv.

Nu; dethär  med att vara lite längtig är ju ganska mysigt. Det är jobbigt precis när man skiljs åt, men sen går det ju bra.. det är ju egentligen en mysig grej att veta att man ses igen. Och att man saknat och längtat efter varandra... Men när det gäller denhär saknaden som infaller sig 2 gånger i månaden ungefär så har jag nu, ja... klantat till det lite i huvet. Nu har jag ju gjort nåt riktigt dumt. Eftersom Calle och jag spenderat hela jullovet tillsammans i ett enda stort snorinferno, så har vi ju setts en del. Vi har svettats på varandra i feberdrömmarna, vi har nyst på varandra rakt ut, vi har hostat den andre rakt i munnen, vi har slutat pussas för att man kvävs av andnöd eftersom vi inte kunnat andas genom näsan... vi har helt enkelt setts hela tiden. Varje dag. Varje sekund och varje minut från den 25e december tills idag. VARJE SEKUND.

Utom när man haft sitt lilla break. Toaletten. Kissa ifred.

Nu känns det i min slentrianmässiga vardag att Calle haft litelång kissepaus.

9 långa timmar. Så nu gick jag och kissade. Det var ingen Calle där...

Dagens lärdom:

Man ska inte intala sig att den man älskar är på toaletten, för man blir så besviken när han inte alls är det när man väl går dit sen.

Lite så.

Gott nytt 2010 förresten!

Året jag ska springa Göteborgsvarvet nästa år, rasa i vikt, bli sambo, skriva C-uppsats,ta  min examen, få kusinbarn och fortsätta vara lyckligast i världen!

Tänk er mig. Lite lagom teknisk, kan sätta ihop en IKEAmöbel utan beskrivning, kan byta inställningar på msn, kan fixa och dona i bådaword och excell. Inte så jätteteknisk, men iaf sjukt mycket mer teknisk än min moster. Å så pratade C och jag om Musikhjälpen, och hans svtplay hade hängt sig lite. å så fick han ordning på det. Och det va ju bra eftersom vi är radionördar och P3nördar bägge två.

Å så skriver han på msn:
laddade RF-sändarbatteriet i helgen. nu är den kvick och vass.

För det första är det liksom sjukt svårt att hänga med i svängarna när jag inte ser vad han gör i Lund, FEMTON milbort! SÅ i min dumhet trodde jag det hade svtplay att göra. Men han kunde ju likagärna ha pratat franska eller latin eller tyska med mig. hade ju inte fattat då heller liksom. Så jag svarade honom såhär:

jag tänkte byta dendär fillifjongemojen som gör att täckningen på CQ-bandet blir bra. funkar kanoners och det går i 747 kilosnitt i byten här.

Då blev han tyst!

Så, mina damer och herrar, tystar man någon som har bytt batteri på sin fjärrstyrda dimmer till taklampan (som är en fjärrkontroll som styr allt i hela det 26kvadratmeter stora chateu han lever i) Allt från kaffebryggare till taklampa till tv. Ni hör ju, jag kommer ju inte behöva oroa mig för tekniken i framtiden. Jag kan ju så sjukt mycket mer än honom.

för ett litet tag sen skrev jag ju om att det nya livet började på golvet hemma hos e&f.

Det nya livet har nu pågått i 4 månader, och det nya livet blir bättre och bättre för  var dag.

På något sätt känns det som den största lyckan i världen att få älska någon så mycket, och att veta att det liksom är besvarat är bara bonus. Jag hade faktiskt ingen aning om att det bodde så mycket känslor och kärlek i min kropp. Varje dag utan Calle är en sorg. Man är liksom inte hel någonstans. Det är ensamt, tråkigt och alldeles förjävligt.

Och nu har det varit många dagar utan honom, och det blir ännu fler. Men på torsdag. På torsdag får jag liksom krama och klappa och se på mannen som är mitt nya liv igen. Och det är liksom värt väntan.

Tänk att få vara alldeles bubblande nykär såhär länge.

Det är ju fantastiskt!