Senaste inläggen

Av Emma - 4 mars 2011 23:25

Läste en artikel om en man i Hudiksvall. Som samlade på fåglar. Ovanliga sådana. Och ganska många. 13983 stycken närmare bestämt. Och alla mer eller mindre ovanliga eller fridlysta. Snubblade i samband med artikeln över en bild på tre tranor, 10-15 höns och en sångsvan, och tänkte en stilla tanke att det är en fruktansvärd tur att jag på något sätt inte haft med detdär att göra.


Jag kan inte på något sätt se mig tillsammans med 13983 fåglar. Överhuvudtaget. Framförallt inte inomhus. Även om mannen i fråga gjort goda gärningar när han faktiskt sett till att avla fram fler djur av dessa ovanliga varianter. Men ändå. Han har ju gjort mer skada än nytta! Alltså,13983 fåglar inomhus (!) däribland tre tranor och en sångsvan. Det är HEMSKT! Så gör man inte. Speciellt inte mot fåglar. (eller andra djur såklart) Om man nu inte har ett Zoo, då förståss. Men då får/kan de ju vara utomhus.


Men jag antar att man måste ha nåt slags tillstånd om man vill ha Zoo. Och fler sorters djur än bara en art. Och inte kan man väl bara åka å samla in djur hur som helst?


Nej. Det går verkligen inte för sig.

(Men jag undrar ändå hursjutton han har burit sig åt när han tagit in alla dessa djur. Särskilt intresserad är jag över tranorna, eftersom de är ganska skrymmande och högljudda. Och, gud förbjude, tänk om han även hade en struts!)


Vill man själv läsa om mannen kan man få göra det här.

ANNONS
Av Emma - 4 mars 2011 12:20

Det finns några grejer som är sjukt irriterande i vardagen. Tillexempel som när man* diskat, och sen kommer på att man kanske skulle äta. Hur stor är lusten att faktikst äta, trots att man är skithungrig, när man precis har diskat? - Nej, inte så stor.


Eller som när man precis varit ute med soporna och upptäcker ett yttepyttelitet mjölkpaket som inte kom med. Hur gärna springer man ner 4 våningar bara för det lilla mjölkpaketets skull? - Nej, inte så jättegärna faktikst.


Eller när man tvättat och sedan på kvällen i stort sett fyller tvättkorgen igen med tvätt. Evighetsarbetet i hushållet tar ju fanimig aldrig någonsin slut. Inte för att jag tycker det är jobbigt, men jag blir alltid lite ledsen att tvättkorgen aldrig kan vara tom.


Och det värsta av allt. När man läser intressanta böcker men måste, MÅSTE, läsa  lite i taget för att man inte ska koka över av ilska, igenkännande och känsla utav otillräcklighet. Boken jag talar om just idag finns att hitta här.



* Man är i detta fallet jag. Säkerligen någon mer. Hoppas jag. Pliis?

ANNONS
Av Emma - 3 mars 2011 20:10

Schulmanbröderna blir äldre och snällare. Yngsta brorsan, Calle, tappade all blogglusta för några dagar sedan. Han ville ha en utmaning.


Han fick en utmaning.

Och nu tycker jag att vi hjälper honom att ha möjligheten att hjälpa andra. Det enda som behövs är ett klick, och för det klicket skänks pengar denna månad till ett barnhem i Uganda.


Klicka HÄR om du är en välgörenhetsmänniska som tror på godhet och bistånd.

Och om du inte är en sån människa, så klickar du här.


Av Emma - 22 februari 2011 13:28

Idag skulle jag ut och gå. Så var det bara, och så gjorde jag. Jag gick och gick, och hade inget mål alls. Å sen helt plötsligt var jag där, i Håkans Gullbergs kajs paradis. Själv tyckte jag inte det var så paradislikt. Solens strålar värmde förvisso i anisktet, men om det samtidigt luktar honung så finns det inget postitivt i hela världen som kan höja upp doften av honung. Fan va äckligt det är. Det äckligaste i världen faktiskt, både till lukt och smak. Å det är ju ändå typiskt på nåt sätt att det är i solens efterlängtade strålar den äckliga honungen ska komma, när jag vandrar i Håkans fortspår vid Gullbergskajen. buhu, poor me.


fick skoskav också.

det va ju ingen nyhet kanske, eftersom jag får det jämt.

borde lära mig nångång kan jag tycka, och sluta spontanpromenera.

alternativt köpa nya skor, amen.

Av Emma - 10 februari 2011 11:00

och med föregående inlägg i färskt minne, skulle jag bara vilja göra tillägget att;


Life isn't about waiting for the storm to pass,

it's about learning to dance in the rain!

Av Emma - 8 februari 2011 14:57

Vet ni? Det är svårt att hitta hem med en gång i en stad där man inte vet någonting. Och för att kunna hitta hem har jag sakta men säkert vidgat mina vyer i Göteborg. Min första tid här var hemsk! Jag minns att jag satt i lägenheten dagen efter vi  hade flyttat in och råpluggade på en socialpsykologi-tenta. Och att jag tänkte, det är en erbarmlig tur att jag har denhär tentan så jag slipper gå ut i det obekanta.Min räddning, och anledningen till att jag faktikst vågat mig ut ur lägenheten var att min svärfar dagen efter första dagen, kom med ytterligare flyttkartoneg och jag var tvungen till att möta honom på parkeringsplatsen. Då hade jag således gått ut själv för första gången genom dörren, och jag kom ihåg portkoden tillbaka in igen! Pjuh, jag klarade det liksom! Jag kunde gå ut själv utan att tappa bort mig helt och hållet eller dö! Frihetskänslan och lyckan jag kände då går knappt att förklara. Visst känns det lite töntigt såhär i efterhand, men det var åtminstone så jag upplevde mina förstadagar i lägenheten.


Vi flyttade till ett område som knappt ens göteborgarna vet vart det ligger, ett område jag aldrig besökt eller aldrig hört talas om. Jag viste inte åt vilket håll busshållplatsen låg eller vart närmaste ICA fanns. Visste inte ens hur jag tog mig till stan, det enda jag kände till i Göteborg! Min känsla var att jag hade hamnat i ett gettho, långt bort från civilisationen. (Nu vet jag att det tar 7 minuter med bussen, helt utan byte, för att hamna mitt på avenyn ifrån vår lägenhet, så så jäkla gettho kan det inte vara här, det är ju tillåmed nästan centralt!)


Under tiden jag har utforskat stadsdelen Brunnsbo, Göteborgs city och ytterligare några stadsdelar runt omkring själva stadskärnan så har jag funderat på en del små och stora saker som skiljer sig ifrån tidigare städer jag bott i. Och då menar jag saker som är både stora och små.

  • Min första och absolut mest återkommande tanke är att i denhär staden kommer jag ALDRIG NÅGONSIN lära mig hitta. Min första bilkörarsession är ett mycket bra exempel på detta. Jag är ändå väldigt stolt att jag trots irrandet som började vid Ullevi och slutade på Elfsborgsbron hittade dit jag skulle alldeles själv helt utan hjälp, det tog bara 45 minuter extra. (som grädde på moset fick jag en sightseeing i Göteborg by night) Det kunde såklart slutat bättre, jag kunde ju hittat rätt på en gång, men skam den som ger sig!

  • Min andra tanke, som kommer så fort jag åker buss, är att bussarna är väldigt mycket längre här. Och i själva ihopkopplandet av bussarna (dedär grejerna som ser ut som ett dragspel på mitten) sitter det på insidan ett mjukt tyg som jag ständigt känner att jag vill ta på. Det ser så mjukt och mysigt ut. Detta mjuka tyg spänner man upp med nåt slags lås (sånna som finns på Mulbury-väskor, där man liksom vrider på en grej så att den inte kan åka ur hålet) och dessa stackars pluppar har ibland vridigt sig, och åkt ur hålet, så att tyget hänger alldeles löst. Jag vill även här genast sätta ihop tyget igen, så att det ser helt och rent ut.

  • Jag har även tänkt att i en stad där det bor fler människor finns det väldigt många stilar på folk. Här är det okej att vara väldigt utstickande för man är på något sätt alltid väldigt neutral i en storstad. Jag har också märkt att det finns betydligt fler här som har det svårt på många sätt, både ekonomiskt, socialt och fysiskt. Att se dessa människor i stort sett dagligen gör ont i det lilla Emma-hjärtat.

  • Jag tänker också att det var bättre förr. HA! Jo, men när jag var ung för 8 år sen, då kunde man åka till Göteborg för att shoppa. För att skaffa coola grejer ingen annan hade. Så är det inte längre. Om man nu vill ha tag i en affär som inte enbart säljer frenchaising-grejer får man istället åka till Tidaholm eller Lidköping. Det tycker jag förvisso är roligt, men stackars ungdomarna idag som åker till Göteborg och hittar samma saker på H&M här som hemma.

  • Jag har också förstått att jag tycker om att åka tåg. Det är bra, eftersom både skövde och halmstad ligger 1 timme bort med tåget

Snart kommer jag nog förstå storheten med NK också, och när jag gjort det tror jag jag kommer se migsjälv som Göteborgare på rikigt. Nu vill jag bara bli klar med skolan så att jag också kan få jobba och träffa folk. Träffa folk gillar jag nämligen att göra har jag märkt, anledningen till att jag märkt det är för att det är lite dåligt med umgänge om dagarna eftersom jag knappt inte känner nån i just staden Göteborg. Men det ska väl bli ändring på det med, precis som men bilköret. Nångång måste man la hitta rätt!


Alles!

Amen.

Av Emma - 30 november 2010 12:30

Det började med en dröm jag drömde hur mågna gånger som helst när jag var liten. Att vi hade kalas mitt på sommaren hemma hos min mormor och morfar och att hela släkten var där och vi äter smörgåstårta och dricker hemmagjord saft. (fråga inte om kombinationen, jag var mellan två och fem år när denhär drömmen var som mest frekvent!) Sen kommer det iaf en drake och sprutar eld på alla deltagare i tillställningen och mormor ropar desperat efter min farmor som hon kallar BL att hon måste plocka ner Emma ifrån syrenträdet. Hela kalaset brinner upp, men alla överlever och huset stod kvar.


Jag vet inte varför det är så som det är. Varför jag ibland drömmer drömmar som skrämmer skiten ur mig. Nästa dröm, som jag drömde när jag gick i tvåan på gymnasiet var än mer hemsk. Jag vaknade av ett ryck (och grät förskräckligt mycket) för att jag drömde att jag hade långt framskriden cancer, så långt att mamma satt på min sjukhussängkant och förberedde sig för sin dotters död. Om jag ska plocka fram en känsla av absolut obehag (vilket också späder på min absoluta dödsrädsla) så är det denna dröm. Jag mår så sjukt illa bara av själva tanken. Lyckligtvis har jag bara drömt detta en gång.


Och så inatt då. Jag drömde att jag vägde 111 kg. Det finns många som väger 111 kg, men det gör inte jag. Och obehaget jag känner i kroppen går inte att beskriva. Nu ska jag ut och köpa julklappar och se det som motion. Jag har en sisådär 50 kg att bränna bort och någonstans måste man ju börja. Det är förövrigt -10 här idag, och jag har kjol på mig. (nu undrar ni varför i helvete jag inte byter om) Kanske återkommer om hur dumt det var att gå ut i kjol. kanske berättar jag min taktik om hur jag inte frös. Håll tillgogo!


(Önskar mig ÄNNU MER  detdär löparsetet i julklapp nu, förövrigt. 111 kg.)

Av Emma - 28 oktober 2010 16:40

idag kan man säga att lite utav mitt gamla liv har åkt till soptippen, också.

tre par fotbollsskor, hundranittielva par fotbollsstrumpor och 2 par benskydd har efter många om,men och inre diskussioner fått ett nytt hem i en orange container på gården här(jag har dock kvar det rosa understället).


tack för allt!

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Every Emma has a story. med Blogkeen
Följ Every Emma has a story. med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se