Är det en vanlig dag?

osv osv...

Nej. Det är ingen vanlig dag idag. Idag fyller denhär bloggen ett år. Det är baluns med dunder och brak häruppe på sjätte våningen. Ett helt år! Är det såhär fort ett år går? Och svaret på den frågan är tydligen ja. Det är precis såhär fort ett år går. Och det har varit ett roligt år. Jag har firat jul. Jag har varit sjuk. Jag har sprungit grismaraton. Jag har varit i Åre. Jag har opererat halsmandlarna. Jag har jobbat på IVA. Jag har åkt fram och tillbaka till Halmstad. Jag har varit på konserter. Jag har spelat fotboll. Jag har träffat killar. Jag har tipsat om musik. Jag har skrivit för att jag varit glad. Jag har skrivit för att jag har varit ledsen. Jag har skrivit för att jag har varit arg. Jag har haft fylleångest. Jag har bloggpausat. Jag har haft prestationsångest för vad jag ska skriva. Jag har fått folk att skratta. Jag har skrattat själv. Jag har känt enorm glädje för att folk läser det jag skriver. Jag har varit arg för att jag inte har fått tycka som jag tycker i min egen blogg.

Men mest av allt har jag faktiskt lärt mig en hel del om mig själv, om vad jag tycker om och vad jag står för. Jag har lärt mig att jag tycker det jag tycker i hjärtat, men för att skapa reaktioner är det inte förbjudet att säga precis tvärt om.

Idag fyller min blogg 1 år. Jag tycker det är värt att fira. Jag ska fira med svt1 hela kvällen. Och med Frida. Och med min nya kärlek Fifa09.

För det var ju så bloggen började, men mina tre kärlekar. Ingvar, Anders och Björn. Jag är bara kär i Anders fortfarande. Det kommer jag alltid vara. I övrigt är jag fortfarande singel. Och det har jag varit i ett helt jävla år. Är det inte dags att sluta vara det nu, flytta till Sibirien och starta en Glöggfabrik och sträcktitta på På Spåret via webben?  

Jag sitter, nej jag slöligger, i soffan och kollar på Boston Tea Party. Jag tycker det är ett gemytligt och trevligt program, och man kan dessutom lära sig någonting. En fullträff, på många vis. Och när jag nu sitter och slötittar på detta underbara TV-program så tycker jag mig se nåt jag känner igen. De tygmärken som vi satt och slet med i WORD våren 2007.

Och JAJÄVLAR! där är dom. W.I.S-märkena sitter på sångarens vänstra axel. Och jag känner nu att detta genererar några tankar. Min första tanke är hur en stackars sångare som får sjunga världens kanske sämsta låt får tag på ett tygmärke jag har varit med och beställt från Kina, men som vi blev informerade inte kunde komma till Sverige eftersom det var strejk och storm där. Min andra tanke är vartsjutton han har köpt märket, jag vill också ha ett. Och vet ni vad min tredje tanke är? Jag måste skicka ett sms till Oskar. Och då har han redan upptäckt detta. Det är ju sinnessjukt. Där är vårat märke. Och vet ni, min fjärde tanke... Jag har orginalet till hans tygmärke i datorn. Här. I samma burk som jag använder när jag formulerar dessa ord.

Westgotha Indie Society - Spread the word.

Emma Lilja gick från att vara "förkyld" till "att ha maginfluensa".

För att få lite facebookfeeling.

Det är inte alla som är lika dumma som jag. Som sätter sig på tåget med 38 graders feber och spypåsar i fickorna bara för att eventuellt få gå på fest på lördag, i hemstaden, med vännerna. Det är inte alla som betalar nån hårt arbetande toalettvakt på centralen i Göteborg för att få lov att spy på deras toalett. Men nu är jag hemma. Med 38,5 graders feber. Nerbäddad på mammas gata.

Saken är den att det inte är maginfluensa. Det är matförgiftning. Och jag börjar bli bättre. Mycket bättre. Det är bara feber kvar nu. Aldrig mera kyckling, aldrig mera sallad och aldrig mera Pizzeria Victoria på Norregatan i Halmstad. Man lär så länge man äter.

Emma Lilja gick från att ha "maginfluensa" till "att vara matförgiftad".

Och imorrn ska jag träna fotboll!

Snor.

Vi kan väl sammanfatta hela jävla dagen med ordet snor.

Annars har jag haft ett 16 minuter långt samtal med min mor, som förövrigt fyller 54 frächa år idag, alldeles nyss. Vi avhandlade ämnet JULKLAPPAR. Jag var verkligen helinne på att köpa en sånhär till min älskade bror. Och eftersom jag skriver att jag var helinne på att köpa en sådan, och det faktum att min bror läser dethär, så kan jag ju meddela till dig, Magnolia Lejontand, att du inte får en sån. För mamma har andra planer.

Jag längtar till julsnapsen och hemmagjorda tryfflar. Till köttbullar och Jansson, skinka, julöl och efter stämningen. Jag, som i alla år varit en stor julhatare, längtar och ser fram emot denna högtid. Jag vill inget hellre än att det ska vara julafton och att hela familjen sitter runt matbordet tidigt på julaftons morgon och äter skinkmacka och dricker julmust till frukost. Denna innerliga längtar får mig att gå upp i atomer. Jag vill ha jul.

Min mamma skrattar alltid åt en ganska rolig historia om när hon jobbade på Kreta. Jag förstår henne, ibland tänker jag på det också, och så förstår man att västgötskan kan sätta rätt många käppar i hjulet för den svenska stavningen.

Mammas kompis frågade Mamma om 40 stavades med u eller ö. Jag tycker att det är himla roligt, för varje gång jag ska skriva 40 med bokstäver så måste jag tänka, och sen vet man att det är y det ska vara. Tokigt vad talspråket är dominant.

Säger jag att du är snygg så är du det. Men det har jag aldrig sagt.
Fast jag tycker det.

Sådär på lördagkvällen är allt så solklart.

På ett ganska besynnerligt vis blev gårdagkvällen lite speciell. Rolig men väldigt speciell. Vid halv ett blev jag följd hem av en mycket trevlig, ung man. Våra vägar skildes vid Östras bageri, och under den korta promenaden från Bolmens till Östras fick man säga både det ena och det andra som var viktigt att få ur sig, och man fick lyssna på en liknande historia, men ändå inte riktigt. Han var mer beslutsam än jag.

Idag kan jag konstatera att det finns two sides of every story, och vårat samtal gav mig både kraft och mod att verkligen bestämma mig för vad jag tycker. Den unga mannen och jag tycker väldigt lika om väldigt mycket vilket är ganska intressant eftersom jag från början tyckt att han har varit ganska introvert och sluten.

Gud vad det är skönt att man kan ändra sina egna fördomar. Tack för promenaden och samtalet. Jag tror det kommer göra att jag sover bättre om nätterna.

Jag stör mig på migsjälv ibland.

Varför blir jag helt jävla bananas på dansgolvet när Sahara Hotnights - Cheek To Cheek spelas? Jag gillar ju faktikst inte den låten nånstans en helt vanlig torsdageftermiddag. Men så fort den spelas på helgnätter nångång mellan 12 och 3 så är det helt plötsligt världens bästa låt. Det är nåt jag verkligen inte gillar alls hos migsjälv. Låten efter är Ramlar med Håkan Hellström, och visstfan diggar jag, men det är ju en låt jag verklgien älskar, varför kan det inte vara tvärt om. Varför kan jag inte dansa mig blodig när Ramlar spelas och bara digga med lite smått när Cheek To Cheek kommer? Finns det en lösning på detta problem?

En annan sak jag inte gillar är att när jag ser skådespelaren David Schwimmer så tänker jag bara på Ross i vänner. Jag kan inte se honom göra något annat. Inte ens en röst i den amerikanska versionen av Madagaskar. Han är Ross, punkt slut.