har de senaste dagarna läst en grymt bra bok, Påven Johanna. har läst så långsamt jag bara kan. i början kan man inte göra annat än att läsa långsamt då den är, rent ut sagt, hemsk och fruktansvärt kvinnonedvärderande. nu i slutet har jag läst långsamt för att jag inte vill att boken ska ta slut. samtidigt har jag inte velat annat än att läsa då det inte riktigt går att vara ifrån händelserna för länge, av ren nyfikenhet.

Och nu idag har jag således plöjt klart boken. med epilog och författarens tack och viktiga historiska händelser på 800-talet. och jag har läst hela baksidestexten. och författarens namn minst hundra gånger. och nu finns det inga fler ord att läsa. tomheten som liksom slår till med full kraft här och nu.

det var mest bara den jag ville förklara. tomheten när en bra bok är slut.

fyfan för den tomheten.

sitter och tittar på gamla kort. de allra äldsta är snart 25 år och de yngsta bilderna är kanske 20. och det är bilder på mig och min familj, sånt som var viktigt för mig enligt mina morföräldrar, eftersom detta var mitt album hemma hos dem. bilder som var minnen av händelser för dom, men som för mig är minnen av dem. hur de var som människor, omtänksamma och roliga och väldigt måna om sin familj.

Vad som slår mig, mer än att jag saknar min mormor och morfar väldigt mycket, är att vi alltid tar kort på dagar då det är fantastiskt väder. Är det en bild tagen på vintern så syns det att det är minst 15 minusgrader och strålande sol. och vi åkte pulka mycket. vi var alltid på utflykt när det var fint väder. alla äldre herrar var mycket glada i barn och i att leka. vi har tillsammans under många jular fått MÅNGA bilbanor. det finns många bilder på barnbarnen när de äter jordgubbar, som tårta eller bara rakt upp och ner, på alla utom jag. Varför jag har bivit den enda i hela Claésonsläkten som inte äter jordgubbar med den största aptit är lite av ett mysterium, men så är det. Vi hoppar mycket hopprep i mormor och morfars trädgård och barnen leker med bollar och vatten. jag verkar mest ha gillat att dra ut kasruller och flaskor och vispar och glasfat och plasmuggshållare och slickepottar från skåpen.

Vi åt glass och cyklade, lyssnade på dragspelsspel och dansade runt en egenhändigt tillverkad midsommarstång i folkdräkter som mormor sytt. vi barn är ute i solen alldeles nakna. vi badar och morfar är svart. Vi är lucior,  stjärngossar och påskkärringar och mormor har världens finaste tänder. Och hennes leende har gått i rakt nedstigande led till både barn och barnbarn. vi grillar och skriver på morfars skrivmaskin fast tangenterna är jättetröga och vi flyttar med leenden på läpparna. och vi åker till skara sommarland varje år. Å så dansar vi runt midsommarstången. Igen. Och åker till Hjo och köper lotter som morfar , som fortfarande är svart, vinner på.

Att man kan sakna två människor så mycket. fortfarande. det är ju helt sjukt.

Idag händer det. Trummor, gitarr och bästa Johnossi.

Lyckan i mig idag. Obeskrivlig.

Jeansleggings har en förmåga att kana ner. Idag har jag löst problemet!

Vik ner linningen.

Tog bara 3 år att fatta. Bra Emma!

Nu när jag på äldre dar gått och blivit lite mer reflexiv har jag kommit på att jag måste ha varit oerhört blåst förr i tiden.

Som tex att jag i typ förra veckan för första gången reflekterade över att skogsbär inte är ett bär utan en samling av en jäkla massa andra bär, tex hallon, blåbär och vinbär.

'nuff said, tycker jag.

tur jag är smartare nu.

Idag skriver årskurs nio nationellt prov i matte. matte är kanske det skolämne som framkallar allra störst ångest om jag ser tillbaka på min egen skoltid. Hur jag lyckades kamma hem betyget VG i både Matte A och B på gymnasiet är för mig (och antagligen alla andra som ens varit i kontakt med mig och mattematik) en gåta. Men ändock tycker jag matte är lite roligt. För jag har väldigt sällan fel. Jag vet bara inte hur jagska göra när jag kommer fram till resultatet. Jag bara ser. x ÄR 15. det bara är så.

å så trillade jagöver denhär länken. och var bara tvungen att räkna. TVUNGEN. för att det var roligt. Och här ska jag nu redovisa mina svar, ch hur jag kommit fram till dessa.

1. Sannolikheten att vinna på en lott är 0,4. Hur många vinster kan man förvänta sig om man köper 30 lotter?

Svar: SKOJAR NI MED MIG? Sannorlikeheten är alltid 50/50. Antingen så vinner man eller så gör man det inte. Men om jag nu ska försöka mig på att tänka så tänker jag som så att man på nåt sätt måste komma upp i att sannorlikheten är 1, dvs att man kan vinna. Och 0,4 plus 0,4 är 0,8 å så upp i 1, så en halv lott till för att få en vinst. så man borde vinna på var 2,5e lott. å så räknar jag baklänges, vad gånger 2,5 blir trettio (istället för att använda division vilket jag aldrig lärt mig ordentligt) å det får jag till 12. för att 25x12 är 300 å så tar jag bort en nolla när jag flyttar kommatecknet. Därför finns det 12 vinstlotter bland dessa lotter.

2. Lös ekvationen 17 = 3x + 5

Här tänker jag såhälr: vad blir 17-5. det blir 12. vad gånger tre blir tolv? 4. X=4.

3. Visa på något sätt hur du beräknar 91 – 19,8 utan miniräknare.

91-20+0,2 = 71,02

4. Hur många minuter är 0,75 h?

här tänker jag klockan som 100% procent och 75% är 3/4 klocka och alltså 45 minuter eftersom man måste dela upp 60 minuter i fyra lika stora delar om man ska ha räkna kvartar.

5. Beräkna 3,6 x 0,5

här delar jag bara allt på hälften och får fram 1,8. (använder nog alltid division och gånger omvänt) Å så tänker jag hälften av 36 och flyttar kommatecknet till vänster. (Ni vet väl att kommat alltid är längst ut till höger om det inte är utskrivet?)

6. Hur mycket är 4x + 6 y om 2x + 3y =12?

KLASSISK LURING! Här börjar jag allt som oftast bryta ut de olika bokstäverna. Sen tänker jag till. och då slår det mig! Här är det ju bara att räkna gånger 2 eftersom 4x är dubbelt så mycket som 2x och 6y är dubbelt som 3y. alltså är svaret 24

7. Merja springer 3 kilometer på 18 minuter. Vilken är hennes medelfart?

Först räknar jag ut hennes kilometerfart. tidet delat med antalet kilometer. En km springer Merja på 6 minuter. och en mil är tio km. 6 gånger tio är 60. alltså springer hon en mil i timmen. 10km/h

Heja mig!

(skulle la blitt ingenjör istället)

håll i hatten, kamrater! Det är bara vintern som blåser förbi med hjälp av supermånen och lite sånt. men detlugnar nog ner sig snart.

Det är roligt att dela hem med någon. Det är nästan som att dubbla alla känslor. Framförallt sånt som är roligt. Som att planera hur hemmet ska se ut. Vi har väl ungefär femtusen projekt som inte har kommit längre än till tankestadiet, med det är nästan dessa projket som är roligast. Där det inte krävs nåt arbete utan att fantasin får härja fritt. det gillar jag. fantasifull bärsärkargång.

och så har jag tänkt ganska mycket på dethär med skrivstil idag. eller. från det jag såg en fint skriven lapp som  det stod limpa mjölk pålägg på (ska inte gå in på livsberättelsen jag författade i mitt huvud, men vilket liv kvinnan som skrivit lappen har levt!). framtidens ungdomar kommer inte få snirkligt författade födelsedags- eller julkort. för skrivstilen håller på att dö ut. Och det tycker jag är förfärligt  sorgligt, för det är så fint med omsorgsfullt nersnirklade bokstäver.

Ska inte dagens ungdom få ha en sån fin barndom som jag haft? Med fint skrivna kort där varje bokstav är som en större gåta?

(Fast min barndom har ännu inte tagit slut, för jag får fortfarande snirkligt författade kort till de flesta högtider man kan fira. Tack Farmor!)

hemskt!

Det är liksom bara hemskt och ofattbart alltihopa, men ändå så är det ju en evinnerlig tur att det är Japan som blivit drabbat. Japan är det landet i världen med bäst beredskap för sånna här situationer. Men likväl är det fruktansvärt! Speciellt nu med kärnkraftsverket som exploderat och där det läcker ut radioaktiva ämnen, också. Som om det inte va nog med jordbävning. Och tsunami.

Ändå kan jag inte låta bli att reflektera mest över det tåg som är spårlöst försvunnet efter tsunamin. JAPAN SOM HAR FÖRSENINGAR I TÅGTRAFIKEN MED I SNITT ½ MINUT PER ÅR har helt plötsligt tappat bort ett tåg. Det är synd för statistiken tycker jag. (och såklart är det synd om människorna, familjerna och alla andra anhöriga till de som omkommit eller ännu inte hittats)

Och.

Inte för att jag kan relatera till nåt utav alternativen över huvudtaget. men jag känner mig ändå lite brydd. Vid Haiti-katastrofen fick vi lära oss ett nytt ord. Magnitudskalan. Det var ersättare för Richterskalan om jag inte minns fel. Men nu. När det pratas i både Richter och Magnitud-termer blir jag alldeles förvirrad. Vad är skillnaden? Vilket ord ska man använda?

Och vilket är värst? 6,7 på Richter eller Magnitud-skalan?

Hjälp en kvinna i kunskapsnöd!

(Å så va det ju dethär med det vanliga gunget. Här har ni det)