...och det  är ju så jävla typiskt. För objektet bloggen ska handla om HATAR verkligen Håkan. Jag som skulle ha en kille, en som man kunde diskutera med, som gillade Håkan och färgglada strumpor och inte brydde sig så mycket om bilar. Fan vilken tur att jag är lite flexibel. Jag har en kille som HATAR Håkan. SOm bara har svarta strumpor, som lagar mat på fasta tidpunkter, som kokar kaffe hemma för utefika är dyrt och som är student och äger två bilar. TVÅ! Som han tvättar själv, byter olja på, har garage till mitt ute på landet. Han som planerar att bygga en egen bil. En sån kille har jag.

Jag har också en kille som badar i havet när det är 18 grader för att jag inte ska behöva bada ensam. Även om han hatar allt vad bada heter om vattnet inte är MINST 27 grader, när han vet att jag älskar att bada. Han spelar strandtennis och yatzy med mig för att han vet att jag inte bara kan ligga still. Han går med på att leka töntiga lekar på teman typ Kent-låtar från A-Ö, fastän han hatar Kent, alfabetet och töntiga lekar.

Han älskar mig tillåmed, fastän jag säger saker jag egentligen inte menar bara för att hetsa fram lite diskussion. Fastän jag ibland är helt socialt missanpassad och antingen håller käft i ett hörn eller pratar åta bara helvete. Han älskar mig fast jag hatar att köra bil. Ändå har han lärt mig fickparkera. Han lagar god mat. Han kan mycket om allt jag inte kan ett skit om. Han lär mig saker varje dag.

Fattar ni vilken kille?

Världens bästa. Helt klart. Min kille.

Imorrn är det ett år sen det var Election Castle, och Evelina och Fredrik tyckte att jag och Calle skulle träffas, kanske på midsommar. Ett år går himla fort, Calle (mannen, myten och samtalsämnet) och jag har redan gjort så mycket ihop att fan hälften kunde vara nog. Min kille, som har raka celler och kan mesha.

Älskar honom. Amen.