Mitt hem. Min taklägenhet nära Nissan, i Halmstad. Med mina möbler och mina kläder och min musik och mina saker. Det är ju här jag är hemma. Här jag lever mitt liv och det är här jag har min borg. Förut var det här jag kände mig trygg och säker och stark. Nu ligger här ett skivfodral i tyg med plastfickor inuti och däri finns 50 filmer. Ovanpå ligger det en t-shirt med Che Guevara-tryck. Det står en kaffekopp på bordet, och det ligger mentosfolie mellan stråna på mattan. Det står två tallrikar prydligt avsköljda i diskstället och det ligger två täcken i min säng.

Och dethär är ju mitt hem. Men inte längre bara mitt.

Det bor nån här som inte är här för tillfället. Nån som ständigt gör mig påmind om att det är här jag är säker, trygg och inte ensam. Men det är svårt att vara trygg och säker utan honom... Det känns inte säkert att gå och lägga sig om inte han ligger bredvid. Det är inte roligt att äta mat. Det är inte lätt att göra nåt, egentligen.

Det är egentligen himla tråkigt när han inte är här, för det är ju han som gör att det är roligt att gå hemifrån. Då får man nämligen träffa honom när man kommer tillbaka till hemmet, borgen och säkerheten.

Sen att han har körtelfeber och saknar korsband, det gör detsamma.