Or so I'm told...

Jag är frånvarande, jag vet. Jag har en hel del för mig som jag egentligen inte borde ha. Jag borde t.ex inte ha så jävla mycket fritid som jag tar mig. Jag har nu tagit mig "lov" ifrån skolan pga att jag har legat på sjukhuse i Halmstad med alldeles för höga värden av något som läkarna inte vet vad det är. Denna värk i kroppen, och framförallt i själen, man får när en högt utbildad och gammal erfaren läkarman inte har en aning om vad det är för fel på en är bortom mitt förstånd. Ändå har jag varit där. 

Jag mår fortfarande inte helt hundra. Men jag står på benen, klarar av måttlig ansträngning och tankar hem på tok fö rmycket musik för att lindra nån slags mental värk som inte försvinner med varken alvedon, ipren eller voltaren. 

Vad både jag och läkarna är överens om är att jag inte längre ska ta åt mig andras problem som om de vore mina egna, jag har nog med att leva mitt egna liv, ha mina egna bekymmer och inte åsidosätta min viktiga ensamtid.  Mitt sjukdomstillstånd är således stressrelaterat. Men vad felet på mig är det vet ingen...

Tillsist har jag egentligen bara en enda klok grej att tillföra, innan jag slutar göra ingenting för att senare börja softa och kanske läsa en SKÖNLITTERÄR bok. Du ska aldrig fråga mig om råd när det kommer till killar och män. jag kan INGENTING på den fronten.

Varför försvinner inte Kalles Kaviar-snubben ur tankarna? Why, Georgia, why?