För er som missat det allra viktigaste i denna väntans tid så skulle jag bara vilja berätta att Stigsson är Toppen Tuppen bland Kycklinghjärnorna.

Kuckeliku.

I onsdags natt. "Detta kan du skriva om, Emma. Det är ju jättebra bloggmaterial" Ja, GUD VA BRA! Dethär kan jag skriva spaltmeter om, va jävla bra! jag ska blogga hela förmiddagen imorgon.

Inte ett jävla ord mer än detdär kan jag skriva. Vad var det som var så fantastiskt bra, mer än att vi hade jävligt roligt?

Eller, jo. Jag kan skirva lite till. Men jag kommer bara på en sak. Det var att jag ska ge TP-vinsten till Kristoffer istället för till Oskar. Egentligen kan jag ju inte ge vinsten till någon av dem, för det var lika. Båda hade en tårta kvar.

Det är förjävligt att tänka bloggmaterial när man går ut. Man kommer ju sällan ihåg vad det var som var så enastående och fantastiskt efter fem öl och lite till...

Klockan 21:00 idag började en film jag väldigt gärna vill se. Titanic.

Notera klockslaget. Jag lipar redan.

Man har sett en film på tok för många gånger om man gråter när man ser introt till en film. Tonårskänslor som svallar över, kan vi kalla det. Sönderspelad VHS, Körtelfeber och en jävla massa problem med dåvarande pojkvän. Titanic - Jag minns som det vore igår.

Det har tydligen varit jordbävning inatt. Och här där jag bor ska det tydligen ha skakat på ganska bra. Min vän Fia trodde först att huset höll på att rasa, sen insåg hon att hon bara fått Exorcisten på besök. Fine! Det kan man ju leva med. Men jordbävning? Med 4,7 på Richterskalan? Jag vaknade ju inte ens. Eller slogs jag medvetslös när sängen skakade in mig i väggen?

Nej... Jag hade helst av allt velat ha känt av detdär. Jag vet ju tillochmed hur man ska rädda sig själv vid jordbävning. Det är orättvist när mamma i Skövde känner av den när Skövde ligger typ 40 mil bort från Ystad och Halmstad bara är ett stenkast bort.

Fyfan. Känns den inte, finns den inte!

Idag har jag haft lite sorg för första gången på väldigt länge. I skolan ska vi göra en intervju med en person som upplevt 50-, 60-, 70-, 80-, 90- och 2000-talen i Sverige. Nån som gärna vill berätta, som har varit med om mycket, som har något att säga och som man dassutom tycker har något att berätta för eftervärlden. Det är dagar som denna jag gråter mig förtvivlad att min det imorgon är exakt och precis två månader sen min morfar dog.

Min morfar var den roligaste, underbaraste, snällaste och mest intelligenta och absolut bästa berättaren som fanns. Han hade dessutom nåt att säga till eftervärlden.

Idag, Lennart Claéson, hade jag gjort vad som helst för att få prata med dig igen. Eller prata och prata... jag hade inte behövt säga något, jag hade bara velat höra din röst och höra dig bertätta saker som bara du kunde. Jag vill sitta förtrollad och inte veta om det du berättade var hittepå eller om det verkligen var så. Jag vill bara höra din röst. Det gör så ont att sakna dig. Obeskrivligt ont.

Dethär är lite roligt. För det är så in i helvete dåligt... Jag skrattar åt dethär.

Saker och ting är himla härliga för tillfället!

igår var det en jävligt kall kväll. Det var kallt och blött. Och roligt, varmt och härligt. Kanske rent av bästa utekvällen på hela terminen, även om jag bara var inne på ett uteställe i tio minuter. Men det är skitsamma. Summeringen på kvällen är awesome! En lite längre och mycket bättre förklaring (med några s.k Emma-citat) på gårdagen hittar ni här.

Tittar på tokprojektet om dehär människorna som dygnet runt ska dygnet runt sända radio för utsatta människors skull. Jag älskar Kitty Jutebring. Jag älskar idén, och jag älskar att ha direktsänd radio i TVn.

Och jag älskar att jag ikväll ska till Johanna och adventsmysa.

Idag har jag haft Bengt Johansson, den moderna handbollens fader, i blicken. Jag har inte bara velat se honom, jag har också sett honom. Man kan därför säga att jag är satisfied.

Kan bara summera karln på ett enda passande vis: Stilig man.