ÄNTLIGEN!

För första gången på jag vet inte hur länge så kan jag sätta fingret på vad det är som gör att jag inte känner mig som migsjälv längre. Jag har alldeles för många brustna hjärtan runt omkring mig. Och jag kan inte säga att mitt är särskillt helt heller. Jag är nog egentligen mer ledsen än vad jag själv tror och vill veta om. Jag tror att jag är mer ledsen än vad någon överhuvudtaget vet att jag kan vara. Men jag kan inte visa det. Jag vet inte hur man gör. För jag sätter mig inte på soffkanten och deppar ihop. Varför skulle jag göra det? Nej, jag hittar på saker att göra, försöker få vardagen att vara som vanligt även om det varenda sekund dyker upp en tanke som bara gör att jag vill störtlipa, slänga sopor på mina grannar eller skrika helt oanständiga ramsor med de allra vidrigaste orden jag vet bar för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är verkligen, för första gången i mitt liv, jävilgt ledsen över en kille. Det har aldrig hänt förut. Och jag är det. Och han läser detta. Och han uppskattar min roliga blogg. Dethär är inte roligt. Det är sjukt jävla hemskt och förjävla jobbigt. Men jag håller min fasad intakt. Jag skrattar, ler och säger roliga grejer som vore jag en maskin utan känslor över huvudtaget. Men jag har det. Tydligen fler och starkare än vad jag vet om. 

Jag orkar inte vara stark för fyra längre. Jag orkar egentligen inte prata i telefon med nån om samtalet handlar om killar. Jag är ledsen och sårad. Att försöka stötta nån annan med deras killproblem är egentligen inte prio ett på min lista. Men fan. Ni är ju mina bästa vänner. Vem skulle jag vara om jag nekade er att prata? Jag lyssnar så länge jag orkar. Men det är jobbigt. Det är krävande. Men så som jag finns där för er finns ni där för mig. Och tjejer är för tillfället fan så mycket bättre än varenda man på hela jordklotet.

Niagarafallen, på mina kinder.