Min mamma skrattar alltid åt en ganska rolig historia om när hon jobbade på Kreta. Jag förstår henne, ibland tänker jag på det också, och så förstår man att västgötskan kan sätta rätt många käppar i hjulet för den svenska stavningen.

Mammas kompis frågade Mamma om 40 stavades med u eller ö. Jag tycker att det är himla roligt, för varje gång jag ska skriva 40 med bokstäver så måste jag tänka, och sen vet man att det är y det ska vara. Tokigt vad talspråket är dominant.

Säger jag att du är snygg så är du det. Men det har jag aldrig sagt.
Fast jag tycker det.

Sådär på lördagkvällen är allt så solklart.

På ett ganska besynnerligt vis blev gårdagkvällen lite speciell. Rolig men väldigt speciell. Vid halv ett blev jag följd hem av en mycket trevlig, ung man. Våra vägar skildes vid Östras bageri, och under den korta promenaden från Bolmens till Östras fick man säga både det ena och det andra som var viktigt att få ur sig, och man fick lyssna på en liknande historia, men ändå inte riktigt. Han var mer beslutsam än jag.

Idag kan jag konstatera att det finns two sides of every story, och vårat samtal gav mig både kraft och mod att verkligen bestämma mig för vad jag tycker. Den unga mannen och jag tycker väldigt lika om väldigt mycket vilket är ganska intressant eftersom jag från början tyckt att han har varit ganska introvert och sluten.

Gud vad det är skönt att man kan ändra sina egna fördomar. Tack för promenaden och samtalet. Jag tror det kommer göra att jag sover bättre om nätterna.