fast nej. det var igår det var lördag och tentalördag. Men man blir så jävla less på söndagar när man har tentat på lördan. Man blir ju bestulen på en hel helgdag (säger jag som går i skolan 6 timmar i veckan fördelat på 2 dagar).

Strumpan har sökt till Robinson och jag var hungrig precis hela kvällen. Men trevligt, det var det. Som alltid. 

Sofia har fått en bild på en snäll kille. En yttepytteliten rävunge. (Jag skrev faktiskt rövunge först, jävla tur att man har en korrekturläsare)

Min enda kommentar till bilden:
Den ser ut lite som "hur gör djur? -93".

Jajävlar. Jag är tillbaka.

Jag och Sofia skulle fira mitt tentande med en lunch/frukostfika på stan. På väg dit avhandlades ett jävligt roligt samtalsämne, nämligen killars förtjusning till vissa tjejers vighet. Och eftersom jag är på oroväckande jättedåligt humör så trodde jag inte att jag kunde säga nåt kul, men fan. Det kan jag. Sofia skrattar än när hon tänker på vad jag sa.

Jo, men visst är det jävligt intressant dethär med smidighet. I vissa fall räcker det inte med att man ska ligga på magen med huvudet så långt bakåt så man slår i röven, man ska samtidigt suga på stortån och sträcka ut vänster arm.

Såhär i efterhand tycker jag att det är ett ganska roligt uttryck. Jag skrattar faktiskt när jag tänker på det, men jag är samtidigt jätteglad att jag inte behöver känna mig som en cirkusartist sådär mitt i natt numera. Det räcker fint med att vara Emma Lilja, och det är fan inte fy skam.

Nu har jag gett upp. Det finns inget som helst roligt i att heta Emma Lilja just dethär veckoslutet. Först var preis allt helt jävla underbart. Sen fick man reda på både det ena och det andra och sen det tredje och efter det nåt fjärde. Jag vet varken ut eller in längre. Jag liksom kastas mellan hopp och förtvivlan samtidigt som jag blandar det med en mild tentaångest som ligger latent och gnager. Helt plötsligt blir tentaångesten påtaglig och jättejobbig, men då är jag samtidigt jätteglad över nåt helt annat.

Jag ser iaf fram emot att komma hem tidigt ikväll, och att åka bil med Mimmi. Och att eventuellt kanske få kramas en längre stund. MEN.

Nånstans har jag väl förtjänat detta? För gamla synders skull (eftersom jag inte köpt nåt avlatsbrev) eller för nåt annat. Jag vet inte. Jag är överlycklig, skitledsen och har tentaångest samtidigt. Det måste vara en väldigt vanligt förekommande känslokombination.

Jag har precis varit på Shell. Shell är den bästa bensinmacken i hela Skövde eftersom Mimmi jobbar där. När Mimmi och jag står och pratar dyker våran tredje vän, Sanna, upp.

Och där stod vi, bland bensinlukt och chipspåsar. Grabbarna grus som hängt ihop sen vi var 5. Det var ett mäktigt ögonblick, värt att komma ihåg föralltid. Vi var samlade, av en slump, på Shell.

ännu fler viagramail. nu är det inte bara på studentmailen, det är fan på min hotmail också. Jag tycker inte att det är helt okej. Jag behöver, för det första, inte viagra. Och för det andra så är det jävligt onödigt att hålla på att skicka ut sånt till en tjej.

Anyhow. Nu har jag hälsat på min morfar. Han är sjuk. Jättesjuk. Och det gör ont i mitt lilla hjärta. Jag har pratat med min moster Maja i telefon i 8 minuter. 5 av dessa handlade om morfar, resten handlade om Halmstad. Jag pluggar som en gris och jag är trött.

Och, tro det eller ej, men jag längtar hem. Till mig. Till mitt. Hem. Halmstad är hem och det känns alldeles underbart.

Delilah.

Mina föräldrar har fanimig vänt uppochner på huset när jag har vart borta. Jag hittar ingenting, för allt är omgjort. Eller, badrummet är det, och där spenderar jag väl en hel del tid eftersom jag är ganska känd för att jag bajsar gärna och länge. Jag är i chock.

Och morfar ligger på sjukhuset.

fan, det skulle ju bli en tid till att varva ner och plugga här. Nu tänker jag ju bara.

man skulle må ganska gött om man kunde få ta kort på främlingar på tåget och sen lägga ut dom här.

Jag förstår mig nämligen inte på de stackars flickfolken som tvunget ska se ut som Amy Whinehouse i hår och smink men sen har de de sketnaste kläderna på sig jag nånsin sett. Vi snackar liksom gråa mysbyxor med hål och trasiga slip-in med diamanter på. Nånstans är det så att modekänslan har försvunnit på vägen, för varken trasiga kläder eller Amy Whinehouse är särskillt glamouröst. Fashion bor inte i den kroppen, det är ett som är säkert.

Förövrigt så bloggar jag direkt från tåget. Det är gött, för tiden går fort när man datoriserar och åker tåg. PLugg mellan Halmstad och Götet, chill mellan Götet och Skövde.

Och tillsist: Jag mår bra. Innerligt gott. Jag ler, skrattar och känner mig som ungeför världens bästa. Fan-tas-tic.