fast nej, inte båtlåt tågblogg.

Jag bloggar på tåget. IGEN.

Nu har jag bestämt mig för att jag ska åka till Skövde och vara där tills jag mår bra igen. Jag kan inte hålla på att sluta leva och bara sitta hemma och grina. Det leder ingenvart. Igår var jag hos Gustaf, och det var där nånstans jag bestämde mig. Han var jättesnäll, och härligt och mysig på alla sätt och vis, men det är inte hans uppgift att se till så jag kan vara glad. Även om man blir glad i hans sällskap, så är det inte riktigt rätt.

Nu sitter jag på tåget, och jag mår bra. Det känns helt rätt att åka hem och få prata med min familj om allt som händer. För om det är några som ska kunna veta precis vad jag menar och hur jag känner i denhär plågsamma och långa väntan på oändligheten, ja, då lär det väl vara de som är i samma situation.

som vanligt när man har diskat så vill man inte äta, för man vill inte diska. det är lite tokigt, detdär. Disk är the never ending task.

Hand upp på alla som känner igen sig.

Jag har aldrig varit i Öxabäck. Men det ska tydligen vara en trevlig och idyllisk ort nånstans i Marks kommun.  Jag vet inte mycket om orten Öxabäck men jag vet att det finns massvis med sjöar, och att dialekten är ungefär lika obegriplig som finska. Öxabäck och Finland har många gemensamma nämnare. Sprit, sjöar och språk. Jag tror med bestämdhet att man gillar tango även i öxabäck. Öxabäck är Sveriges svar på Finland. På gott och ont, men det tror jag.

Eftersom jag aldrig har varit där så kan jag dessvärre inte lämna en rättvis bild vad det jag tror är en by ute på landet där folk sjunger herrens lov på söndagar och sånt. Däremot har jag fått VÄLDIGT klart för mig att man minsann bara går till kyrkan när det vankas konsert eller gospel. Man sjunger alltså inte herrens lov särskillt ofta. Det är konstigt vad tiden står still. Man sjöng inte herrens lov så himla ofta före Jesu tid heller. Och då kanske Öxabäck är jävligt gammalt, när man tänker efter. Ett inlägg om Öxabäck. fyfan va fint.

när man, som jag, studerar på högskolan kan man ju liksom inte låta bli att söka lite på vilka kurser som finns på andra högskolor och sånt. Och ibland så kanske man tittar lite på vilka kurser som finns i ens gamla hemstad.

Och där fanns den. Den ultimata kursen. Man kanske skulle gå den. Kanske inte. Vemfan vill veta? Kan man inte bara få vara nöjd med att man lever och har det bra?

Helt plötsligt, mitt i singing bee, så insåg jag att jag inte kunde ett skit om världens sju undeverk. Och det var ju konstigt. Så nu vet jag massvis om alla de sju undeverken som finns. Jag vet numera någonting om de antika sju underverken, och om de sju underverken som finns i detta nu och om den nya tidens sju underverk. Sen berättade jag för Sofia om min kunskapslusta, då blev hon sugen på att ta reda på en massa om Valloner.

Nu är vi smarta, Fis och jag. Jajävlar va smarta vi är.

Förövrigt så är det sju antika underverken Cheops pyramid, Babylons hängande trädgårdar, Atremistemplet i Efesos, Fyren i Paros, Kolossenpå Rhodos, Zeusstatyn i Olympia och Mausollos gravtempel. Av dessa finns bara ett kvar, och det är Cheopspyramiden, och det betyder att ajg är 100%-ig när det gäller antalet underverk man kan se som levande människa idag. Men man kan ju såklart se på de existerande sju underverken,

Chichén Itzá i Mexico, Colosseum i Rom, Kristusstatyn i Rio, Kinesiska muren, Machu Picchu i Chile, Petra i Jordanien och Taj Mahal i Indien.

Eller så kan man förundras över den nya tidens underverk: Radion, Panamakanalen, Luftskeppet, Flygmaskinen, Radium, Kinematografen eller Jättefartyget.

Jag har många känslor inuti mig som måste ut. Och jag tror väl kanske att det kan vara bra att skriva, så jag gör det. För det första så är jag ledsen. Ledsen och bedrövad med tårar och snyfningar. Konstant. Det ligger någonstans latent och lurar hela tiden. Anledningen till detta är främst en; min morfar.

Mitt sista inlägg innan jag flyttade jag hit skrev jag om att jag hade sorg i hjärtat. Det hade jag. Allt blev så påtagligt att morfar är gammal och jag är ung. Han är precis i sluttampen av livet medans mitt bara precis har börjat. Då var han frisk, han var bara gammal. Det är en och en halv månad sen. Nu ligger han på sjukhuset, och han har gjort det i snart två veckor. Han är 87 år och han väger inte många kilo över 40 och han har fått lunginflammation. Han har ingen motståndskraft och igår ringde de till mamma och sa att han blivit sämre. Och här är jag. Jag är inte med min familj och det känns tokigt. Jag vill vara där, och framfröallt vill jag var med morfar. Jag vill bara att han ska säga Hejdå, Lotta en sista gång. Men han säger inte så mycket alls. Han sover mest och när han är vaken så är an lugn och tillfreds för han vet att han inte lever så länge till. Men jag vill ändå höra orden. Hejdå Lotta, för det sa han inte senast vi träffades. Då sa han vi ses igen. Vi ses igen är ett väldigt definitivt avsked. Hejdå Lotta känns fan så mycket bättre. Morfar, jag älskar dig.

/Din Lotta.

man får inte glömma Adrian Schulheiss.

Käre värld, dethär "Stjärnor på is" är ju kanske det fjantigaste världshistorien skådat. Jag menar, ta ett gäng b-kändisar, sätt på dem ett par skridskor och lär dem att åka konståkning ihop med nån som nästan är proffesionell (jag menar, vart är Vicki och Joshi Helgesson ifall man ska ha konståkningseliten i Sverige?). Näe. Men i alla fall, programidén är jättetöntik, preis som Let's dance och Idol också är. Men jag kan tänka mig att titta på skiten av EN ENDA ANLEDNIG, och han heter Rafael Edholm. Är det lagligt att vara så jävla snygg när man är 42?

I övrigt så sträckläste jag boken om styckmordet i Halmstad igår. Jag har blivit så morbid. Hursomhaver, när jag går på bron över Nissan mot stan så ser jag framför mig hur en desperat och förvirrad pappa springer runt och med sin ena son och letar. Letar efter något men det vet inte vad de ska se. Jag mår lite dåligt när jag tänker på det. 100 meter från mitt hus har de irrat runt och försökt hitta någon de älskar och håller av. Någon dag senare hittade amerikanska barn på semester hans huvud i Nissan, fastfruset i en vassdunge. Även om det är fem år sen, så känns det väldligt nära. Speciellt när styckmördaren faktiskt fortfarande går omkring på gatorna här.