när jag såg texten till denhär låten första gången fick jag en tankeställare. Nu har jag bestämt mig att detta är bland det finaste jag nånsin hört, faktikst. Det är livsförändrande.

det finns huskurer mot allt. Jag har en bra huskur såhär på hösten. Jag botar ALLT med clementiner. Clementiner är min drog, och jag äter utan att överdriva minst tio om dagen. Jag rekomenderar folk kärlek, clementiner och god varm dryck.

Musik är himla bra också.

blev jag raggad på. Det fanns en kille som hette Niklas som liksom ville ha mig tokmycket. Och jag var intresserad i smyg men jag bestämde mig för att inte göra något som helst åt dethär. Och sen, efter ett TAG, så hittade han en annan tjej. En tjej som heter Johanna. De bor ihop nu. Och har precis förlovat sig. Jag pratar fortfarande med Nicko i stort sett varje dag. Och idag sa han: Fan Emma, förstå att du blew it. Du förstörde alltihopa.

Och jag vet att jag gjorde det. Och sen den dagen jag förstod det så vågar jag inte vara sån jag var förut, svårt och omjligt. Numera är jag rädd för att förlora någon som jag förlorade Niklas. Och ja. Inte nog med att alltihopa redan är lite tokigt i mitt liv, så har jag börjat tänka på dethär med kärlek. Fan. När ska jag öppna mig på riktigt och verklgien släppa in någon såpass mycket så att våra hjärtan slår i samma takt? NÄR? Vågar jag någonsin? Eller ska jag fortsätta vara låtsasdjup men ändå ha så mycket distans till alla jag lär känna som jag redan har? Eller kan inte dendär ofrivilliga muren bara rasa och bli bortplockad fort som helvete, för jag har inte nån lust att vara hemlig längre. Ta bort muren. Hjälp mig...

fast nej, inte båtlåt tågblogg.

Jag bloggar på tåget. IGEN.

Nu har jag bestämt mig för att jag ska åka till Skövde och vara där tills jag mår bra igen. Jag kan inte hålla på att sluta leva och bara sitta hemma och grina. Det leder ingenvart. Igår var jag hos Gustaf, och det var där nånstans jag bestämde mig. Han var jättesnäll, och härligt och mysig på alla sätt och vis, men det är inte hans uppgift att se till så jag kan vara glad. Även om man blir glad i hans sällskap, så är det inte riktigt rätt.

Nu sitter jag på tåget, och jag mår bra. Det känns helt rätt att åka hem och få prata med min familj om allt som händer. För om det är några som ska kunna veta precis vad jag menar och hur jag känner i denhär plågsamma och långa väntan på oändligheten, ja, då lär det väl vara de som är i samma situation.