igår hade jag inflyttningsfest.

Sjöberg va tillbaka i Sjövilt slag. (Nästan) alla jag ville ha här var här. Jag fick väldigt trevliga presenter helt utan förvarning, det var god stämning och Morfars levererade ju i vanlig ordning både i stämning och musik. Kebaben från nudelbar var god och sällskapet var glatt.

Igår var det skönt att vara en del av det bästa livet i hela världen.

Det är en alldeles underbar dag här idag. Det känns inte riktigt som tiden kommer räcka till, men det gör inget. Livet är somsagt så jävla tråkigt nu. Det finns absolut ingenting som inte är bra. Allt är bara jävligt gött.

Och så var det ju dendär historien om salta sillar. Man kan ju kissa på sig av asgarv.

jag så nåt som va jävligt genomtänkt och smart igår. som jag på heder och samvete lovade att jag inte ska blogga om.

Jag tänker inte blogga om det, för jag har faktiskt glömt bort vad det var. Och det är ganska typiskt. Bra saker sätter sig inte. Men lite mindre bra saker, som t.ex att en åsna alltid kan se sina fyra ben och att en gurka procentmässigt består av mer vatten än vad medelhavet gör. Ibland undrar jag bara varför det är svårt att komma ihåg saker som det inte skadar att komma ihåg. Jag kanske inte har mer minne. Jag måste kanske skaffa nåt intramuskulärt minneskort? Är det så att min tankeverksamhet och hjärnkapacitet har nåt sitt max? Jag hoppas inte det. Det finns ganska många grejer jag skulle vilja göra och lära mig som jag inte vet någonting om ännu.

Jag undrar några saker. För det första undrar jag varför man inte gör saker som man tycker om lite oftare. Varför käkar jag inte glass varje vecka, t.ex? Varför lagar jag inte superduperbra mat varje dag?

Men vet ni vad jag undrar mest av allt? Varför blir man så jävla lat såfort man inte har nån cykel? Varför kan jag inte gå till maxi och handla? Man blir bortskömd när man har ett styre att hänga påsarna på, helt klart.

Idag är det fredag. Men snart vet jag inte vilken dag det är och när det blir ny dag. Man blir bra confused när man är uppe alldeles för sent på nätterna.

vänner. livet är ganska tråkigt.

(man kan inte se ironi i text.)

härni, här kommer nåt jävligt unikt i denhär bloggen. jag ska fylleblogga på en torsdag. jajävlar, det ska jag! Därför ber jag om ursäkt för eventuella stavfel och roligt ihopsatta ord eller krångligt isärskrivna ord. jag har helt enkelt inte kontroll på alla tio fingrar. Men nu får stå ut med det.

Sia har gjort en anna bra låt som heter Academia. Den lyssnar jag på nu. Jag tycker den är bra av främst tre anledningar. 1. Jag är akademiker. 2. Den har finurligt skriven text som man knappt kan sjunga med i när man är lite såhär... påverkad av alkoholhaltiga rusdrycker. 3. Jag är akademiker, jag vet att jag sa det. 3, igen. Hela skivan är jättejättebra.

Snart ska jag gå till Mårtenssons och plugga. Mårtensson är ett uteställe i denhär stan. Jag ska tydligen göra en studie av det sociala samspelet mellan människor, där. haha. vilket skämt, jag är ju inte helt okej i hjärnan. Varför blir jag alltid sånhär när det är viktiga grejer på spel?

Eller ångestskivan, eller söndagmorgonsskivan, eller borsta-tänderna-först-skivan. Vilken relation man än har, eller vill ha, till denhär skivan så är den värd långt mer än en lyssning. Skivan heter Some People Have Real Probelms och dethär är låten Electric Brid, mer känd som lindex raklamlåt för tillfället.

efter en sju timmar lång sömnsession ville jag inte bara ligga i sängen och göra absolut ingenting. Så jag bestämde mig för att traska ner till stan för att inhandla mig ett par jeans. Ni som har vart med ett tag tänker nu såhär, HM! hurfan tänkte hon här hon har ju shoppingförbud, men se, tänk för att mina absoluta favoritjeans gick, väldigt tragiskt, sönder förra veckan. Och då ringde jag till min mamma. Och då sa hon att det var okej att shoppa ett par jeans. Så nu har jag gjort det.

Efter det gick jag hem. Det var en himla snabb tur på stan. När jag kom hem skulle jag gå in i min lägenhet, men hell no, det går inte! Det är precis helt jävla omöjligt att komma in genom dörren. Jag hör folk i lägenheten. Det är brytmärken i dörren. Jag har haft inbrott. Först blev cykeln stulen, sen har de jävlarna tagit sig in i min lägenhet. Jag kände mig jävligt blottad, naken och tagen. Vafan gör man? Jag ringde HFAB, som inte svarade, men så tänkte jag såhär; innan jag ringer polisen och berättar att jag har folk i min lägenhet så åker jag upp och möter dom face to face. I hissen upp hade jag väl typ 250 i puls. Sen sticker jag in nyckelkortet i dörren och går in. Inte en enda kotte i lägenheten. Och alla mina grejer är kvar. Hur i helvete? Jo, mina damer och herrar. Jag har gått av hissen på fel våning, stoppat in mitt nyckelkort i nån annans dörr och hört nån annans panik då de tror att nån gör inbrott. Ibland kan man skratta rätt gött åt saker man gör. Tankspriddhet är jävligt sexigt.