nu när det snart är höst så vill jag ge er en favorit i repris från när det NÄSTAN var vår. Varsågoda.

Ett stycke västgötsk landsbyggd.

Det är vad mina ögon skådat idag. Idag har vi gjort den årliga resan till alla fågelskådares mecka, Hornborgarsjön. För en som mig, som fullkomligt hatar fåglar, är dethär inte den roligaste resan jag gör. Men jag mår inte bra om jag inte gör den. Det blir inte vår om man inte tittat på trandansen, och dragit de sedvanliga skämten. Vet ni hur man gör när man räknar alla tranor? Man ställer dom i sjön mitt i natten, räknar alla ben och delar med två. Trandansen i Hornborgasjön är en köttmarknad värre än Kåren, och idag slog de rekord. Över 14.000 tranor.

Undrar hur många av tranorna som kommer till Hornborgarsjön och sen tänker: I år ska jag fan inte dansa, jag ska bara stå här i ett hörn, dricka lite träskvatten och titta på. För av gårdagen att döma verkar det vara ganska många av Homo sapiens som tänker så. Lika bra att ha så tråkigt man kan, man vet ju aldrig när man dör. Och då kommer ju allt vara trist, lika bra å öva på skiten.

Men, i alla fall, när vi åkte dit så åkte vi igenom Gudhem. Det är en himla mysig by. I Gudhems kyrka kan man ju tänka sig att gifta sig. Synd att kyrkan ligger granne med en kriminalvårdsanstalt och en missbruksinrättning. Staketet till missbruksstället, som förövrigt kallas Tôrken, var högre än det till kriminalvårdsanstalten. Fan vad mycket man kan se i Västergötland.

Vilken meningslöst inlägg. Det är iaf så min dag varit. Händelserik till max.

Och även om jag hatar fåglar så kan inte ens jag förneka att det är speciellt när hela himlen är full av tranor som flugit från Tyskland bara för att ragga.

Där har vi nåt att ta efter, vänner. Vi borde satsa på att ragga när vi väl träffas.

Ibland vill man bara garva åt livet och utvecklingen av detsamma. Jag har en vän, tillika f.d granne och lagkramrat, som heter Caroline. Carro hade, precis innan jag flyttade, lite trubbel med bilkörningen. Hon kunde liksom inte få till det riktigt, och när hon hade kommit så långt att hon körde på treans växel ville hon helst av allt bara hoppa ut genom fönstret och låta bilen köra sig själv. Så gick det inte att göra, ju, så det va inte så ofta Carro valde att lägga in treans växel utan hon körde på tvåan. Det är lagom. Jag kommer ihåg dendär känslan när man inte fattade att bilen inte funkade som en cykel, man kan inte köra på vilken växel man vill för bilen mår inte bra då. Nu är det så att Carro snart fyller 18. När jag fyllde 18 var jag stor och intelligent och förstående och allt detdär. Carro är bara en liten, liten skit som aldrig kommer bli äldre än 13 (okej, hon KANSKE kan bli 14 på sin höjd).

Jag pratade lite med Carro förut, och jag var naturligtvis tvungen att fråga hur det gick med växlingen. Det märks att man bott därifrån ett tag nu, för Carro har inte bara lyckats med bedriften att växla till, och köra på, femmans växel utan att hoppa ur bilen. Hon har även varit uppe i den aktsamma hastigheten av 80 km/h.

Snart kommer hon sluta hålla händerna i kvart i tre på ratten, och snart håller hon en hand på växelspaken. Och en stund efter det håller hon ratten mellan tummen och pekfingret samtidigt som hon pratar i telefonen och kollar hur hon ser ut i solskyddet. Och långt innan hon har gjort allt  detdär så har hon börjat sucka åt övningskörningsskyltarna.

Dethär mina damer och herrar, det är livet. Livet.

Världens, i särklass, roligaste uttryck för när någon inte lyssnar är:
Har du knäck i lurarna?

Ärligt talat. Knäck. I Öronen. Jävlar. Det lär ju smärta en del att hälla i den varma knäcksmekten i örat. Och sen letar sig knäcksmeten in i varenda  liten vinkel och vrå i örat. Och sen stelnar det ju på jättekort tid.

(knäck som ser ut som öron skulle inte jag äta.)

Men uttrycket är ju precis lika roligt för det. Knäck i lurarna. Fniss.