På Lanzarote, en liten ö i Atlanten. En lillasyster på en ö och en storasyster hemma i mamma och pappas hus. Alldeles för långt avstånd. Och när den yngsta av de två ringer till den äldsta mitt i natten och gråter, då är man inte en bra syster. Nej. Det är man inte. För man är inte nära. Man vet inte hur många glas vin hon har druckit, man vet inte vem som sover i rummet intill, man vet inte hur länge hon har känt sig så ensam, man vet inte varför hon bara skriker "Jag älskar dig, EMMA!". Men nåt är ju uppenbarligen fel eftersom Johanna är den gladaste människan i hela hela världen i vanliga fall. Jag bara grinar och gråter nu. Jag vet inte vad som är fel, Johanna. Jag vet inte det. Men när du nu flyttar till London och ska bo där och vara lycklig och plugga konst och sånt, ja, då är jag inte lika långt borta. Och jag ska sluta vara dum i huvudet. Och jag ska sluta vara din mamma när du gör dumma saker. Jag ska bara vara en syster. Den du alltid har haft och den du alltid kommer ha kvar.

Men fan va otillräcklig man är när nån man älskar och vill vara nära skriker ut sin frustration att man inte är där. Jag vill ju inget hellre än att allt ska vara som det alltid har vart. Hemma. I Sverige eller i Belgien. Men ändå, alltid i kontakt. Jag saknar ju dig. Och jag älskar dig. Mer än igår och mindre än imorgon.

Jag och min mor gör inget roligt om dagarna numera. Vi vaknar. Går upp och lägger oss i soffan, tittar på OS i en timma. Sen är det dags för frulle. Långsamt äter vi. Tuggar varje tugga typ 37 gånger. Allt för att slippa behöva åka in till bombnedslaget på Östermalm. Det är min såkallade lägenhet. Men vi kommer ju alltid dit. Till bombnedslaget på Östermalm. Och känner oss som fångar. I en lägenhet på 38 kvadrat. Där finns det knappt nån yta att stå på för det är så satans många kartonger och påsar och tvättsäckar och möbler och diskställ och skolådor och böcker och fan vet allt. Men IDAG har vi jävlarimig jobbat på fint. min kära mamma och jag. Nu har vi tre lådor, två påsar med rengöringsmedel, ett helt möblemang och INGENING MERA kvar. Det är skitlite. Det är tillochmed så man ser slutet, och början på det nya.

Jag undrar vad jag ska skriva om sen. När jag väl har flyttat. Antagligen ingenting...

Mina dagar består mest i att packa i lådor, rensa bort en jävla massa skit, köpa rengöringsmedel för inte några billiga pengar och ha ont i huvudet.

Jag tappade synen igår när vi spelade fotboll. Jag såg ingenting på mitt vänsteröga. Jag frös. Sen fick jag huvudvärk. Massiv sådan. Jag trodde nåt hade spruckit i huvudet. Sen gick jag å la mig. Klockan halv nio på kvällen. Sen sov jag. I 13 timmar. Och jag har fortfarande ont i huvudet. Och jag ser jävligt taskigt. Migrän i sin allra ädlaste form. Och rent tajmingmässigt passar det jävligt illa att haot i huvudet nu. Jag ska ju packa i lådor, rensa bort en jävla massa skit och köpa rengöringsmedel.

det är på tok för mycket blogginlägg om ren skit. men jag tycker ni ska lyssna på dethär.

jag kan sprida glada låtar.

För det första. Typ alla som pratar om nåt som är "nåt"  pratar om Ara Abrahamian. Såhär är det. Jag hade gärna, GÄRNA haft en lång utläggning om Aras handlande om det är rätt eller fel och allt detdär. Men jag ska i ärlighetens namn säga att jag är på tok för dåligt insatt i brottning, och framförallt på hur korrumperad sporten är. Det enda jag vet om brottning är att det finns olika viktklasser, grekisk-rommersk stil och fribrottning samt att man måste duscha efter att man har varit på en brottningsmatta för annars kan man få ringmask. Inte så jävla värda grejer att veta om man ska kunna debattera för eller emot nåt som man inte riktigt vet vad det handlar om. Men jag tycker det är hedersvärt att Ara inte ångrar en enda sekund av sitt handlande. Jag undrar om han hade protesterat på samma sätt om han hade vunnit?

Jag har spelat golf två dagar i rad. Jag tycker inte det är roligt längre. Det går bra och jag spelar bra , men det är fan inte kul. Fotbollen däremot, jag är sugen som fan. Och min och Fritzys hårdsatsning. Att börja leva igen överhuvudtaget ska bli kul... Det är inte mycket med detdär livet för tillfället. Jag har ringt till försäkringsbolag hit och dit, pratat med socialförvaltningen i Halmstad så jag kan få jobb, jag har pratat med HFAB, jag har pratat med Lägenhets-Martin och känt mig som en bitch, jag har beställt avläsning på elen, jag har fixat och grejat. Bokat biljetter till Halmstad så jag kän hämta min husnyckel. Jag har, för en gångs skull, verkligen ansträngt mig. Och ändå så händer inte ett jävla skit. Tiden går alldeles för långsamt och jag är bara bitter. 

(Om tre veckor är allt klart. Dåjävlar ska jag njuta.) 

Idag har jag bokat lastbil, fixat hundra flyttgubbar och adressändrat. Bokat besiktningstid med nuvarande hyresvärd. Grejat. Donat. Mojat. Nästan flyttat.

Den 30:e augusti flyr jag det gudsförgätna Skövde och styr kosan mos Sveriges armhåla. Halmstad. Jag känner iver och lycka. Och en viss saknad. Men mest är jag bara barnsligt lycklig och utomordentligt övernöjd. Fyfan vad ja älskar livet! 

En gång för inte så längesen drog jag en rövarhistoria om Samuel Holmén. Jag vet inte hur många som minns det, men jag själv njuter innerligt när jag tänker på det. Jag har aldrig någonsin lyckats med nån sådan osanning och så helt plötsligt var nån och köpte kebab på andra sidan vägen.

Nu till den ritkige Samuel. Eller, det är väl ingen som vet att det är så han heter, han kallas väl mest Sam. Och jag kommer ihåg första matchen han gjorde i Skultorp när han hade neongula skor och dominerade på mitten. Jag blev nåt slags tittkär. Jag var såld. Lost. Nere för räkning. Han var grym. Sen fick jag för mig att han var jävligt gullig. Fast jag aldrig ens pratat med honom. Och efter det så var jag inne på Stadium typ hundra gånger om dagen bara för att illglo. Det är pinsamt vad man gör konstiga saker när man är ung och jävligt dum. Jag kan liksom få för mig de mest konstiga sakerna. Som att t.ex man kan lära känna nån man aldrig pratat med.

Numera gillar jag Sam för att jag vet att han är störttrevlig. Jag gillar även att han bjuder på Zambucca på krogen och att han tjatar till sig efterfester men inte dyker upp. Kul kille.