På Lanzarote, en liten ö i Atlanten. En lillasyster på en ö och en storasyster hemma i mamma och pappas hus. Alldeles för långt avstånd. Och när den yngsta av de två ringer till den äldsta mitt i natten och gråter, då är man inte en bra syster. Nej. Det är man inte. För man är inte nära. Man vet inte hur många glas vin hon har druckit, man vet inte vem som sover i rummet intill, man vet inte hur länge hon har känt sig så ensam, man vet inte varför hon bara skriker "Jag älskar dig, EMMA!". Men nåt är ju uppenbarligen fel eftersom Johanna är den gladaste människan i hela hela världen i vanliga fall. Jag bara grinar och gråter nu. Jag vet inte vad som är fel, Johanna. Jag vet inte det. Men när du nu flyttar till London och ska bo där och vara lycklig och plugga konst och sånt, ja, då är jag inte lika långt borta. Och jag ska sluta vara dum i huvudet. Och jag ska sluta vara din mamma när du gör dumma saker. Jag ska bara vara en syster. Den du alltid har haft och den du alltid kommer ha kvar.

Men fan va otillräcklig man är när nån man älskar och vill vara nära skriker ut sin frustration att man inte är där. Jag vill ju inget hellre än att allt ska vara som det alltid har vart. Hemma. I Sverige eller i Belgien. Men ändå, alltid i kontakt. Jag saknar ju dig. Och jag älskar dig. Mer än igår och mindre än imorgon.