En gång för inte så längesen drog jag en rövarhistoria om Samuel Holmén. Jag vet inte hur många som minns det, men jag själv njuter innerligt när jag tänker på det. Jag har aldrig någonsin lyckats med nån sådan osanning och så helt plötsligt var nån och köpte kebab på andra sidan vägen.

Nu till den ritkige Samuel. Eller, det är väl ingen som vet att det är så han heter, han kallas väl mest Sam. Och jag kommer ihåg första matchen han gjorde i Skultorp när han hade neongula skor och dominerade på mitten. Jag blev nåt slags tittkär. Jag var såld. Lost. Nere för räkning. Han var grym. Sen fick jag för mig att han var jävligt gullig. Fast jag aldrig ens pratat med honom. Och efter det så var jag inne på Stadium typ hundra gånger om dagen bara för att illglo. Det är pinsamt vad man gör konstiga saker när man är ung och jävligt dum. Jag kan liksom få för mig de mest konstiga sakerna. Som att t.ex man kan lära känna nån man aldrig pratat med.

Numera gillar jag Sam för att jag vet att han är störttrevlig. Jag gillar även att han bjuder på Zambucca på krogen och att han tjatar till sig efterfester men inte dyker upp. Kul kille.

fortfarande. dethär är bra, BRA.

Det finns tydligen välväxta, vältränade och muskulösa boxare som väger 49 kilo. Menförfan. Har de tagit dit trettonåringar som ska boxas eller?