Idag hittade jag hem. Jag fick äntligen, ÄNTLIGEN komma hem till mitten.

Och i ärlighetens namn tjejer. Det är fan inte rättvist, men det är så det är i sport. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Ibland spelar man så jävla bra så man håller på att gå av på mitten, men ändå blir det lika. Ibland blir det inte riktigt som det är tänkt, men vafan. Vi spelade den bästa fotbollen vi gjort på år och dar, och för det kan vi inte vara ledsna. Vi kan faktikst inte det, även om det kanske känns jävligt bittert att de gör mål i 90:e minuten. Men ledsna kan va inte vara. Iaf inte längre. Det är överspelat och förbi.

Det finns en morgondag också. Glöm inte bort det.