om jag hade blivit med barn den dagen jag började blogga, så hade jag nu varit höggravid. Men det blev jag inte, men jag kan ändå konstatera att det är liksom 8 månader sen.

Jag har fruktansvärt svårt att skilja mig från min bloggbebis. Precis som alla andra bebisar. Håkan tyckte jag skulle skaffa en. Det vill inte jag. Men ändå. Det är fan det enda jag tänker på för tillfället. BARN! Nej, det är inte normalt. Inte nu. Och det är framförallt inte optimalt nu. Stabila förhållanden och sånna grejer är väl kanske nåt som kan vara bra att tänka på om man nu ska skaffa sig en kotte. Och kanske en utbildnig och lite världsvana. Mitt största problem är vad jag ska ha på mackan, jag tror inte en bebis passar in i mitt tänk.

men ÄNDÅ! Min mage är galen. Den tror den ska befrukta sigsjälv. Det ska den inte. Inte än på några år.

sjuka nyheter gillar jag.

dethär är väl förvisso inte sjukt. Men lite kul är det allt. Kinesiska pandaparken och forskningscentret Chengdu har visat porr för att få pandorna intresserade av varandra för att inte utrota arten. Nu har fyra pandabebisar fötts.

- Jag tycker det är sött. Fler bebisar åt alla i alla raser.

(det är mycket bebisnack nu, Emma Lilja.) 

det har gått ganska många dagar sen sist. och den enda, och ganska enkla, anledningen till det är att det har varit alldeles för fint väder för att blogga. Man har liksom lite annat för sig när det är 30 grader varmt ute. Man kan jobba, t.ex Och man kan sola. Och bada. Och simma. Och spöa pappa på 25 meter fritt. Och träna. Och så kan man gå ut, på vilken veckodag som helst i stort sett. Och allt detdär har jag gjort.

Jag har liksom haft ganska trevliga dagar den senaste tiden. I lördags var Pärlan, Håkan och jag på Husaren. Det var en kväll som var jävligt go. I söndags morse vaknade Pärlan och jag hemma i min bastu. Sen åkte vi till hennes soldäck och gjorde situps och armhävningar och badade i vattenspridaren på hennes gräsmatta. Förövrigt är det jävligt kul att våran lärarvikarie som vi hade i fyran fortfarande kommer fram och hälsar på mig. Och liksom kramar om mig det hjärtligaste han kan och säger hej "Emma, fan va du är snygg". Ja, vafan ska man säga? Jag va nio år på den tiden, jag hoppas att utvecklingen har gått åt rätt håll. 

Jag har lärt mig att en milliliter blod väger ett gram.

Jag har pratat båtar med Lidköpingskillar. Det är inte mitt bästa samtalsämne. Jag gillar mest att flyta med. Och jag ska inte ljuga, jag gillar att flyta med när det gäller allt, därför kanske jag BORDE lära mig mer om båtar så att jag kan berätta varför det inte är min grej att prata knop och Kållandsö runt och distanser och bränsleförbrukning. 

Jag har sovit under bar himmel. Jag rekomenderar det.   

Jag har burit stolar. 500 stycken ungefär, och jag har burit bort dem också. Och för det fick man titta gratis på Rhapsody in Rock, vilket är helt sinnessjukt bra, och 1500 spänn till laget. Det va helt klart värt det. 

Men mest av allt har jag tänkt på att jag snart ska flytta. Och jag vet ingenting om när eller hur. Och det är inte riktigt opimalt. Och eftersom jag vet att ni läser. Kära halmstadvänner, skulle ni kunna tänka er at hjälpa mig att bära lite grejer när det blir dags?