Huset jag växte upp i ligger inte ens 50 meter från Orkanvallen. Orkanvallen är min hemmaplan. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Det är ett av de ställen på jorden där man alltid kommer känna sig både välkommen och behövd. Det är hemma. Jag har alltid varit mycket på Orkanvallen. Det var det självklara stället att ta sig till när man ville umgås. När vi var lite yngre så  spelade vi fotboll och brännboll, vi tittade på molnen och vi badade i vattenkanonerna. När vi blev lite äldre så sprang vi nakna i vattenkanonerna, vi rullade oss i gräset, vi hånglade i mittcirkeln, vi gömde oss i träden, vi pallade körsbär och vi lärde känna de som var lite äldre.

Under alla dessa år kan jag bara påminna mig om att det kliade på kroppen. Allt jag gillade slutade i en enorm och vansinnig klåda. Idag vet jag vad det är. Men ändå kan jag inte sluta att tänka på det; allt jag tycker om gör sig påmint via nåt slags obehag. Varför är det så? Varför kan inte allt vara rosa, ganska fluffigt och jävligt enkelt?

förövrigt har jag denhär låten på hjärnan idag. och det är irriterande. även om låten kanske är bra så vill jag inte erkänna det.

Jag tror jag har sagt det förut. Men fanimig, vänner. IDAG HAR JAG NAMNSDAG.

och det har jag firat med golf. och imorn ska jag spela golf. och sen ska jag jobba hela helgen. och sen ska jag spela golf. och sen jobba. och sen på fotbollskickoff. och sen jobba och sen efter det ska jag flytta. Och nu vill jag flytta ner till Halmstad igen. Jag har tydligen vänner kvar. Det va skönt att höra.

Idag är det en deppens dag. Min föredetta kollega Hjalle dog i måndags. Vi var inte direkt nära vänner överhuvudtaget, men visstfan spred han lite glädje omkring sig. Hjalmar, jag hoppas innerligt att du har det bra nu.