idag äter jag omelette. med ost, tomat, spenat och skinka.

Det är tamigfan skitgott. Favoriträtt, kanke tillochmed.

lite senare:

Nu är maten i magen. Och som vanligt kommer huvudvärken som ett brev på posten när jag äter omelette. Kan någon, på ett fysiologiskt sätt, förklara varför det blir så? Snälla.

Pratade lite med Cakan på msn förut. Hon är alltid rolig. Hon tycker jag ska göra slag i saken.  Slag i vilken sak?

Det är så himla kul, för jag vill inte göra slag i saken. Som det är just nu är jag ganska nöjd med livssituationen. Man får göra det bästa av och med det man har. I höst däremot kan jag säga att inget är självklart. Det kan bli så att man gör slag i saken, däremot slag i en annan sak.

Idag är det tredje dagen jag är hemma, och allt har inte varit så förfärligt som det var i tisdags. Efter ett antal timmars sömn och några kartor Ipren och Alvedon så skulle man kunna kalla mig för människa igen. Och det känns jävligt bra. I tisdags kunde jag knappt prata, igår var jag jävligt hes och idag är jag sådär fräsch som bara jag kan vara. Och solen skiner. Och imorrn får jag mitt definitiva schema för sommaren. Livet är ganska bra nu, vänner.

Men, under dehär dagarna då man har varit hemma så har jag hunnit avverka några riktiga maraton  framför tv:n och datorn. Jag har sett hela säsong ett och halva säsong två av Grey's Anatomy. Jag har väl så gott som alltid gillar Greys, men det är ännu bättre att titta på nu, när man fattar precis vad de gör eftersom jag jobbar på samma slags avdelning. Men jag har även hunnit titta på endel andra ganska intressanta repriser på tv. Skilda Världar, t.ex Tänk att det fanns en tid när jag, på allvar, tyckte att Daniel var den snyggaste människan jag sett i hela mitt liv. Jag var förvisso knappt 10 år, och jag hade inte levat så speciellt länge. Men ändå, jag tyckte han va vrålläcker. Och när man ändå pratar Skilda Världar. Jag kan villigt erkänna att jag var en Skilda Världar-sucker. Och Tre Kronor, och Nya Tider, och Rederiet, och Vänner och Fiender, och nästan varenda jävla såpa som gick att titta på. Men appropå Skila Världar, jag kommer verkligen inte ihåg att Tom och Nora har legat med varandra. Jag minns det inte. Det är ju en jättegrej. Hurfan kan man ha glömt en sån grej? Och det konstigaste av allt; Rebecka gick från en mörkhårig Jessica Zandén till en blond Nina Gunke. Det bästa hade väl varit om de hade låtit Rebecka dö efter första säsongen. 

Idag ska jag träna F14. Jag ser fram emot det, för dom är tamigfan både roliga och duktiga. Nu ska jag hitta en hel jävla massa Thin Lizzy till min pappa. Gud vad jag är omtänksam och snäll.

Jag har fått ett ryck. 26 album med Beatles har jag precis klickat hem. TJUGOSEX stycken.

Dagens musik vore ingenting utan Beatles.

Hej vänner.

Idag har jag fått mail. Ett sånt där mail som INTE är ett kedjebrev, som inte handlar om att jag ska köpa äppelcidervinäger på kapslar för att jag ska gå ner i vikt, och det handlar inte om att nån har taggat mig på facebook. Jag har fått ett brev som likagärna kunde ha varit ett handskrivet brev som skickats på posten. Ett personligt och alldeles underbart brev. Från min allra allra bästa vän Johanna. Jag råkar väl ha ganska många kompisar som heter Johanna. Ungefär alla mina allra bsäta vänner heter så. Men denhär Johannan är min specialare. Vi har känt varandra since always, för att blanda in lite engelska. Hon bodde också i Skultorp när vi var små. Sen hände det nåt, nåt som är signifikativt för mitt liv. Everyone i know goes away in the end. Hon flyttade inte till Hentorp. Hon flyttade inte in till stan, och hon flyttade inte till Tibro. Hon flyttade till Belgien. BELGIEN. Hajar ni? Jag var 14 och hon var 13. Vi umgicks i stort sett varenda dag och hade så gjort från det att vi var 3 och 4. Sen helt plötsligt en dag var hon bara borta. Det var ganska tomt.

Jag jobbade i kiosken en dag. Johannas lillebror Fredrik, som på nåt sätt är min lillebror också, sprang in till mig i kiosken och köpte en tidning. Sen sa han "jag måste ha nåt att läsa i bilen, vi ska ju åka ganska långt". Herregud. Johanna satt i bilen och grät och ville inte säga hejdå, och jag ville inte springa ut och säga hejdå för jag ville inte se henne åka. Sen den dagen träffar jag Johanna två gånger om året. En månad på sommaren, oftast juli. Och två veckor runt jul. Det är den bästa tiden på året, om sanningen ska fram. Jag vet inte vad det är, men jag och Johanna vi är liksom ett. Det spelar ingen roll hur lång tid vi är ifrån varandra, vi är aldrig riktigt ifrån varandra ändå. Ibland får man ett mail, eller en söt present, eller en tanke, eller ett sms. Och ibland springer man på hennes mamma, bror, morbror eller mormor på stan. Det är som att spring att springa på en liten del av henne. Det gör mig lycklig. Fast saknaden smyger sig på. 

Åh, Johanna. När vi inte setts på länge så är det tomt i mig. Gode gud vad jag saknar dig. Och här sitter jag och gråter. Och nånstans vet jag att du gör det också. Det är jobbigt att veta att du bor på Kanarieöarna nu. Men det är ganska skönt att man kan hälsa på. Det längtar jag efter, men mest av allt längtar jag efter dig. Och att sova över och prata hela nätterna. Och dricka filmjölk med saft. Och gå till skolan ihop. Och att bara få krama dig. Det saknar jag nog allra mest. Att ha dig riktigt, riktigt nära.

Inatt kunde jag inte sova, för jag hade så jävla ont i halsen. I morse kunde jag inte vakna för att jag hade feber. Idag har jag inte kunnat äta, för att jag har så ont i halsen. Och jag orkar inte gå upp ur sängen, för att jag har feber. Och jag kan inte bestämma mig för om jag svettas eller fryser. Jag har fått sjukanmäla mig till jobbet, men jag fick knappt fram ett enda ord. Jag fick avneställa min vaccinationstid, fast att jag knappt kunde prata. Och det kliar i gommen.

Nånstans undrar jag när jag ska få vara frisk i min hals. Jag har inte känt ett skit sen jag opererade mig, men nu kommer det tillbaka. Inte alls på samma sätt, men det är ju inte i halsen jag vill ha ont. Jag var ju odödlig efter dendär operationen. Ingen kunde ta mig. Inte ens halsondan. Men nu är den här. Fan va härligt!

Och det konstigaste av allt. Igår mådde jag riktigt bra.

men GUD! Hur i hela fridens namn kommer det sig att jag alltid, så fort jag är lite sugen på nåt, numera vill ha havregryn? Jag som har hatat allt vad havregryn heter, har blivit precis jävla såld på just det. Havregryn. Man kan äta dem utan nåt till. En näve havregryn. Det är fan inte nyttigt.

Och så till nästa grej. Idag har det varit en slitig dag på jobbet. Fyfan. Mitt största bekymmer idag har varit vilka Mahjongbrickor jag ska välja att passa ihop först. Och sen när jag har lagt en som gått ut, ja, då ahr jag varvat med lite Harpan. Och när den gick ut spelade jag Kungen, och sen gick jag tillbaka till Mahjong. Största utmaningen, liksom.

Kul dag. Kul liv.

Adjöss!

Ser ni hur jävla bitter jag verkar i inlägget nedanför?

Det är absolut inte på ett enda sätt så att jag är bitter. Det är inte så det är meningen att låta.

Jag är bara så sjukt trött på att det känns som om det inte säger klick nångång. Det känns inte som om det går hela vägen fram. Nåt går inte i lås. Som om vi gör det så svårt för oss när det finns ett enkelt alternativ. Men somsagt, tjejer.

Vi gör det för att vi vill. Vi älskar att spela fotboll. Nångång säger det klick även för oss. Tillsammans och för var och en. Snart kommer det vända.

På Orkanvallen blåser The wind of change. Jag känner det på mig.