Hej vänner.

Idag har jag fått mail. Ett sånt där mail som INTE är ett kedjebrev, som inte handlar om att jag ska köpa äppelcidervinäger på kapslar för att jag ska gå ner i vikt, och det handlar inte om att nån har taggat mig på facebook. Jag har fått ett brev som likagärna kunde ha varit ett handskrivet brev som skickats på posten. Ett personligt och alldeles underbart brev. Från min allra allra bästa vän Johanna. Jag råkar väl ha ganska många kompisar som heter Johanna. Ungefär alla mina allra bsäta vänner heter så. Men denhär Johannan är min specialare. Vi har känt varandra since always, för att blanda in lite engelska. Hon bodde också i Skultorp när vi var små. Sen hände det nåt, nåt som är signifikativt för mitt liv. Everyone i know goes away in the end. Hon flyttade inte till Hentorp. Hon flyttade inte in till stan, och hon flyttade inte till Tibro. Hon flyttade till Belgien. BELGIEN. Hajar ni? Jag var 14 och hon var 13. Vi umgicks i stort sett varenda dag och hade så gjort från det att vi var 3 och 4. Sen helt plötsligt en dag var hon bara borta. Det var ganska tomt.

Jag jobbade i kiosken en dag. Johannas lillebror Fredrik, som på nåt sätt är min lillebror också, sprang in till mig i kiosken och köpte en tidning. Sen sa han "jag måste ha nåt att läsa i bilen, vi ska ju åka ganska långt". Herregud. Johanna satt i bilen och grät och ville inte säga hejdå, och jag ville inte springa ut och säga hejdå för jag ville inte se henne åka. Sen den dagen träffar jag Johanna två gånger om året. En månad på sommaren, oftast juli. Och två veckor runt jul. Det är den bästa tiden på året, om sanningen ska fram. Jag vet inte vad det är, men jag och Johanna vi är liksom ett. Det spelar ingen roll hur lång tid vi är ifrån varandra, vi är aldrig riktigt ifrån varandra ändå. Ibland får man ett mail, eller en söt present, eller en tanke, eller ett sms. Och ibland springer man på hennes mamma, bror, morbror eller mormor på stan. Det är som att spring att springa på en liten del av henne. Det gör mig lycklig. Fast saknaden smyger sig på. 

Åh, Johanna. När vi inte setts på länge så är det tomt i mig. Gode gud vad jag saknar dig. Och här sitter jag och gråter. Och nånstans vet jag att du gör det också. Det är jobbigt att veta att du bor på Kanarieöarna nu. Men det är ganska skönt att man kan hälsa på. Det längtar jag efter, men mest av allt längtar jag efter dig. Och att sova över och prata hela nätterna. Och dricka filmjölk med saft. Och gå till skolan ihop. Och att bara få krama dig. Det saknar jag nog allra mest. Att ha dig riktigt, riktigt nära.

Inatt kunde jag inte sova, för jag hade så jävla ont i halsen. I morse kunde jag inte vakna för att jag hade feber. Idag har jag inte kunnat äta, för att jag har så ont i halsen. Och jag orkar inte gå upp ur sängen, för att jag har feber. Och jag kan inte bestämma mig för om jag svettas eller fryser. Jag har fått sjukanmäla mig till jobbet, men jag fick knappt fram ett enda ord. Jag fick avneställa min vaccinationstid, fast att jag knappt kunde prata. Och det kliar i gommen.

Nånstans undrar jag när jag ska få vara frisk i min hals. Jag har inte känt ett skit sen jag opererade mig, men nu kommer det tillbaka. Inte alls på samma sätt, men det är ju inte i halsen jag vill ha ont. Jag var ju odödlig efter dendär operationen. Ingen kunde ta mig. Inte ens halsondan. Men nu är den här. Fan va härligt!

Och det konstigaste av allt. Igår mådde jag riktigt bra.