Det har varit en trevlig helg. En fantastiskt underbar, famlijär och ljuvlig helg. Om man ser till det yttre. Om man ska vara lite mer introvärt och ransaka sig själv, ja... då har väl helgen varit helt jävla otroligt skitjobbig.

Jag tänker. Och tänker... Och jag kan aldrig bestämma mig. Vad vill jag? När vill jag? Hur vill jag? Varför vill jag? När jag var liten såg jag på Tippen. Ingenting försvinner, allt finns kvar. Och så är det. Hur jag är vänder mig så har jag alltid röva bak. Och det är förjävligt. Jag skulle behöva ett tecken. Och jag skulle vilja veta om det är EXAKT detdär jag vill syssla med. Att kasta bort ett helt år till det orkar jag inte. Det är jobbigt att riva upp sitt liv hela tiden. Och jag hör ju hemma överallt. Men hur hemma är jag? Vad är det jag vill ha? För vems skull vill jag flytta? Vad kommer jag uppnå? Vad vill ödet? Jamen ni hajar. Dilemman precis hela tiden. Jag behöver skingra tankarna konstant. Jag msåte ha saker att göra precis hela tiden, annars fastnar jag. Allt är bara skit, egentligen. Inombords.

Appropå tecken. Det är inslag om Maratonvägen i Halmstad på TV nu. Är det så att de visar lägenheter från Halmstad bara för att jag ska titta?

Till det yttre är allt perfekt. Jag är lycklig, det är (iaf idag) fint väder, jag har fått revanch på migsjälv på jobbet, fotbollen är rolig, golfen går bra, jag har vänner jag gillar. Vad är det som gör att jag inte kan förstå att jag har det bra där jag är? Varför är det så?

Fyfan. Kan inte nån tänka några kloka tankar åt mig?

punkt

Idag har det varit min domedag. Och TROFAN att jag klarat det galant.

Jag blir kvar på IVA tills dess att jag bestämt vad jag ska göra i höst. Och det känns jävligt gött. Allt har egentligen, från första början, bara varit ett stort jäkla missförstånd. Som nu är utrett. & det tycket jag är skönt.

Och detdär godisförbudet. Det har ju redan gått åt helvete. Jag har begränsat mig till godis två dagar i veckan. Det kommer jag nog klara. Tror jag...

Imorrn ska jag till Stockholm. Och det är fint väder. Och jag är ganska lycklig. Sådär innifrån och ut. Hade det vart 25 grader varmt och strålande solsken, ja... då hade jag gått ut och sprunigt en mil. Nu nöjer jag mig med att vänta på övriga familjen så vi kan Fredagskalasa á la Lilja.

Fredagar är lika heliga som julafton.

Jag vet inte varför det blir så. Men ibland får jag för mig att jag kan stå till tjänst med hushållsnära tjänster. Dock inte hos migsjälv. Nej, det roligaste disken att diska är andras disk. Det roligaste dammet att dammsuga är alla andras damm. Varför det är så himla kul att göra andras hem rena vet jag inte. MEN, det är inte direkt nåt som är nytt. Jag har gillat att städa min brors rum (vända upp och ner på allt för att hitta saker jag trodde jag skulle hitta som jag aldrig hittade, och sedan plocka iordning igen) så länge jag kan minnas. Jag har hjälpt mormor med städ. Jag har diskat åt OTALIGA personer. Men vet ni, jag har kommit på varför! Det handlar om den gyllene regeln. Det man gör för andra, gör andra för mig. Och jag väntar.

Idag har jag iaf tvättat min egen tvätt. Och det är så himla gött å göra det. Jag gillar trappmaraton. Jag gillar att samtala med Inger i 5:an. Jag gillar när kläderna blir rena. Däremot, vad jag inte gillar är att ingen lagar mat åt mig. Jag kan diska, städa och tvätta i långa rader. Och jag kan laga mat när jag inte behöver äta den ensam. Men hurfan ska jag ta mig an att steka min kycklingfilé när jag vet att jag kommer inmundiga den alldeles, alldeles ensam.. Hurra för smörgåsar.

Tillsist. Jag är varken stor eller gammal på bilden. Men visstfan ska jag hjälpa till. Kan inte dendär inspirationen bara komma hit.

Efter ganska mycket om och men, och många tankar fram och tillbaka, så är det väl kanske dags att skriva den sista bloggen för idag. Och det är inte en sekund för tidigt.

Denhär dagen har varit lång. Och sömnig. Och plågsam. Men just förtillfället bra. Jag har inte kräkits sen klockan två. Men dagen har även varit lärorik. Jag har fått lära mig att Skövde är Sveriges 30:e största stad, och att det finns sjukt många kändisar som kommer härifrån. Robert Gustafsson, Christer Ulfbåge, Tim Sköld, Magnus Broni, Mustafa Can och, sist men inte minst, Christina Lugn. Från Metropolen Skultorp kommer Lota Bromé. Hon har bott på Johannas gata.

Vem vill bo på fågelvägarna och instrumentvägarna? Där har man fan uppför vart man än ska. Det är dumt att bygga en stad på ett berg. Bara för det så firar vi med ett klipp genom Skövde stad. Det har ingen dött av.

Lulu Carter i Äntligen hemma, är hon en äkta silikonbrud? Om inte. Hurfan gör hon för att få till brösten sådär?

Vart hittar man ett par skjut snygga kornblå chinos? Det vill jag ha. Jag känner det instinktivt.

När kommer våren? Och hur bra blir sommaren iår?

Ska jag ringa till Jonas på hfab och säga att jag vill titta på lägenheten?

iPod. Jag hade en sån en gång i tiden... den tänker jag på. 

Kommer jag sova något inatt?

enligt dendär sidan var jag ju tydligen mest lik Rachel Bilson. På god andraplats kommer David Beckham.

Jag har alltså gått och blivit androgynt skitsnygg.

Jag är jag. Enligt denhär sidan är jag till 70% lik Rachel Bilson. Okej. Hon är inte så tokig. Men intefan är vi lika.

Imorrn är det kändisgasque. Jag ska inte närvara, men jag tycker Fritzy ska vara godeheten själv. Moder Teresa. Det lär ju ingen annan vara, Sandy i Grease hoppas jag att Martin är.

Igår slutade jag officiellt äta godis. MYASS, hur ska jag klara mig till midsommar? Godis är väl kanske det bästa som finns. Efter glass. Och glass får jag äta. Men det vill jag inte göra nu. Magen vänder sig ut&in då.

Idag är det den 15 april. Det luktar vår.

Idag är det sista dagen att söka till högskolan. På studera.nu är det så jävla segt att hälften kunde vara nog. Men jag är inte ledsen för det. Jag har redan sökt. För länge sen. Och hunnit ändra mig. För inte SÅ länge sen. Frågan är bara varför folk väntar så himla länge med att just söka, eller ändra sin ansökan. Sista minuten brukar i vanliga fall vara min tekopp, men sånnahär viktiga saker tänker jag på hela tiden. Och jag bestämmer mig egentligen aldrig. Man ska nog inte tänka så stort. Man ska bara göra sånt man tycker är roligt. Jag ska läsa beteendevetenskap och sociologi, om jag nu kommer in. Det borde inte vara några större problem.

Och, som lök på laxen att det är sista dagen att söka till högskolan, har jag idag fått erbjudande om lägenhet på min blivande studieort. Frågan är bara: Ska man? Waldemar Lorentzon 4 är isf the new address. Det pallar man ju. Vi ska fira med en låt. En riktigt bra en. En ballad av ett hårdrocksband från Tyskland. Jag har, på senare tid, fått lära mig att Tyskland är bra på allt, tillåmed musik. Wind of change med Scorpions har varit bra ända sen den kom. Nu ska jag kräkas.

På återseende, fränder. Ridå