Jag berättade för Fia att jag var lite nere. Å så bad jag henne att hon skulle skriva en solskenshistoria som gjorde mig på bättre humör. Det gjorde hon. Men det var väl kanske ingen solskenshistoria. Det var mest bara jävligt konstigt. Anledningen till att det blev som det blev var för att jag hade tagit bilen till förfesten och var tvungen att lägga i pengar i automaten. Och det är sant. Varsågoda:

Jag kan berätta om den gången sofia och sandra kom sent till en fest på GT som hölls av en viss magnus. Vi kom dit vid tiotiden och började dricka.... på festen fanns en viss emma som tyckte en "viss slags möbel" var snygg. av någon anledning kom inte emma och sofia in på något uteställe den kvällen så de gick för att ta hand om en viss dennis som däckat redan innan sofia och sandra kom! han sov! då skulle emma följa sofia hem i sällskap av en "viss slags möbel". när det var gjort var en "viss slags möbels" kommentar till emma att sofia var pratsam (typ). den natten sov emma hos en "viss slags möbel" och den enda kommentaren hon gav det hela dagen efter var: han var len.

Sofia (å så en liten sol) säger: en sak till!! jag anser att du av alla männsikor är den som kommer leva lyckligt i alla dina dagar!!!

Men WHAT! Lilla stumpan. Du har iaf lyckats att göra min dag lite bättre. här kommer bloggens fösta och enda smiley :)

Det har varit en trevlig helg. En fantastiskt underbar, famlijär och ljuvlig helg. Om man ser till det yttre. Om man ska vara lite mer introvärt och ransaka sig själv, ja... då har väl helgen varit helt jävla otroligt skitjobbig.

Jag tänker. Och tänker... Och jag kan aldrig bestämma mig. Vad vill jag? När vill jag? Hur vill jag? Varför vill jag? När jag var liten såg jag på Tippen. Ingenting försvinner, allt finns kvar. Och så är det. Hur jag är vänder mig så har jag alltid röva bak. Och det är förjävligt. Jag skulle behöva ett tecken. Och jag skulle vilja veta om det är EXAKT detdär jag vill syssla med. Att kasta bort ett helt år till det orkar jag inte. Det är jobbigt att riva upp sitt liv hela tiden. Och jag hör ju hemma överallt. Men hur hemma är jag? Vad är det jag vill ha? För vems skull vill jag flytta? Vad kommer jag uppnå? Vad vill ödet? Jamen ni hajar. Dilemman precis hela tiden. Jag behöver skingra tankarna konstant. Jag msåte ha saker att göra precis hela tiden, annars fastnar jag. Allt är bara skit, egentligen. Inombords.

Appropå tecken. Det är inslag om Maratonvägen i Halmstad på TV nu. Är det så att de visar lägenheter från Halmstad bara för att jag ska titta?

Till det yttre är allt perfekt. Jag är lycklig, det är (iaf idag) fint väder, jag har fått revanch på migsjälv på jobbet, fotbollen är rolig, golfen går bra, jag har vänner jag gillar. Vad är det som gör att jag inte kan förstå att jag har det bra där jag är? Varför är det så?

Fyfan. Kan inte nån tänka några kloka tankar åt mig?

punkt