Jag har nu, för första gången på 1½ vecka, ätit riktig mat.

Kyckling med ris, och fyhelvete va gött det var! 

To keep you updated, så att säga. 

Vad fan har jag gjort?

När jag igår ringde till min Dido för att höra hur allt var, och sedan fick prata med i stort sett hela gänget, så kan jag fan inte förstå vad det är som har gjort att jag är här och dom är där. Jag har helt enkelt inte hjärtat på rätta stället. MEN. Det känns förjävla bra att veta att man är välkommen vart man än kommer. Hem som hem. På något sätt kommer jag alltid bo kvar i Halmstad litegrann.

Imorrn är det dags för tio-i-topp på Svenska. Jag undrar hur jag ska komma upp i tio bra låtar. Jag lyssnar inte på jättemycket svenskt. Men, jag kommer klara det. Som jag kommer klara det.

På nåt sätt känns det bra mitt i misären att det inte var Frida som sa Vi älskar dig och Emma, du kommer alltid vara min drömtjej igår. Men extra glad blev jag för rådet: Nu vill jag inte att du ligger med en massa främmande killar. Det har jag fan aldrig gjort.

Jag har ställt mig i bostadskö på HFAB. Även om jag har 536 köpoäng på studentlägenheterna...

Idag är det Alla hjärtans dag. Vartfan är världen påväg om man behöver en  speciell dag för att visa uppskattning? Om man inte kan göra det på vilken dag som helst så är man fan inte värd att få uppskatta någon över huvud taget. Jag är inte det minsta bitter. Jag tycker bara det är sorgligt att man inte kan inse att man tycker om varandra lika mycket den 24 oktober. Varje dag i tvåsamhet är en dag mindre i ensamhet. Kom ihåg det.