Nu är det bevisat, jag har missat mycket i Halmstad. Det kan ha varit årets skräll att Sofia ended up with Magnus i våras, men nu har hon vunnit ett snyggt förstapris. JAJÄVLAR, en sån kändis har inte ens jag varit i närheten av. Gött att han tydligen har flickvän, också. Män är as. Det är bevisat, det med.

Idag ringde min storebror. Jag svarar med den välkända hälsningsfrasen "Hej det är... öh. Hej, jag heter Emma" Jag är förvirrad och i ett konstigt tillstånd, men jag är iaf glad att jag slipper dethär. Då hade fanimig dagen varit katastrofal, det kan jag hoppa upp och sätta mig på.

Ikväll händer nåt som inte hänt på år och dar. Vi ska ses. Det är reunion med mina babes. Det är härligt. Jag längtar efter dom, och det är sorgligt att vi inte träffas varje dag längre. Världen var bra mycket lättare när man gick i skolan, det är ett som är säkert. Man fick mat varje dag utan att anstränga sig. Man träffade de man tycker mest om vare dag, utan att anstränga sig. Man lärde sig saker varje dag, utan att anstränga sig. Nu är allt mest bara vuxet. ICA-kort och studielån.. Fyfan. Vuxenlivet är skit och pannkaka. Jag lovar.

Snart kommer Magnolia Lejontand hit. Och efter det kommer Bacon Carlsson. Det kommer bli fint, dehär. Det kommer bli fint...

(Ja, dom är tre till antalet)

Listan är för kort...

Men det är jag inte. Hela veckan va ångest. Nu behöver jag inte bry mig ett skit. Det är bra att veta.

Gårdgaskvällen var ångest. ÅNGEST, ångest, ÅNGEST. Men nu är jag inte det minsta "ångrig". När jag gick hem gick jag i leran, då kom det en mystisk man. Han va trevlig. Han fick mig på gott humör, det finns alltid minst två versioner av varje historia (här skulle det passa med en smiley, det ska jag inte ha nån här. det är inte msn dirket)

Ah. Jag är kär. Jag erkäner. Anders, Björn och Ingvar. Fytusan va ni är bra!

JAAAA!  Marie vann, och hon var värd det. Jag är glad att hon inte bara lyckats ha sex på tv utan att va med i nån porrfilm, hon kan faktikst sjunga också. Och hon gör det bra. Kul att hon kan bevisa att hon är nån annan än vad man trodde först. Och va gött det måste va för henne att ha bevisat motsatsen. Nog om det. Idol är ett ämne man kan diskutera i all oändlighet, men Marie Picasso ger mig annars bara äckelminnen. UUUUH!

Mhm. Du kan försöka att slå mina dagar. Men jag gör sånt som man inte ens trodde va möjligt att göra när man va 10 bast. Liksom, hur sannorlikt var det då att jag skulle jobba med personer med begåvningshandikapp? Jag har ju förfan var livrädd för gruppbostaden mitt emot mammas och pappas hus hela livet. Ah, nu jobbar jag med dom, och jag gillar't.

Men denhär dagen har varit totalt osannolik. OFTA man ringer en främling och väcker honom, bara för att han har bett mig. Ah, men nu gjorde jag det. Det första jag gjorde denna dag var att ringa till Herrljunga-Per. Godmorgon. Sen åkte jag buss, vilket är fullt normalt. Sen gick jag å la mig på jobbet när jag kom dit. i 45 minuter fick jag slagga på soffan. Det va gött, och värt. Det första man gör sen, när man väl börjat jobba är att fråga "Varför har du inga kalsonger på dig?!" Ofta det händer. Man vet oftast vad som hänt om man inte vaknar med kalsonger. Eller, jag vaknar aldrig med kalsonger, men det gör ju män. Om de inte går å lägger sig nakna. Sen kommer det mest osannorliga i livet. OFTA man står å trimmar näsan på nån. Saker man aldrig trodde skulle hända händer. Det är inte konstigt att det är krig. Det är också ofattbart, men inte lika ofattbart som att raka näsan på nån. Det är mest bara äckligt. YUCK! Sen ska man ju inte glömma att jag gjort julgodis till ett helt kompani, heller. Det är verkligen inte varje dag det händer ska jag säga er.

Idag fick jag sms av främlings-Per. Tillochmed en främling kan göra ens dag, ibland.

Igår hände det också nåt trevligt. Typ, topp-ett-på-listan-om-saker-man-aldrig-skulle-säga-i-telefon. Nej, tyvärr jag har inte fått med erat tarmreglerande medel. SEN NÄR pratar man tarmreglerande medel med en främmande kvinna i telefon?

Mitt liv är helt osannorligt, inte på långa vägar som man planerade när man var 10 år. Men, förkatten! jag lever, och det är jag tacksam över varendaste dag.

Idag mina kära vänner jag jag tänkt. För er som inte känner mig kan det tyckas konstigt. För er som känner mig väl vet att det är sån jag är. Jag är en tänkare, och jag tänker ofta och mycket. Jag har tänkt på vad som hände i helgen. Om varför inte jag får bry mig när alla andra får det. Jag är inte speciell, jag är bara en del av ditt förflutna. FÖRFLUTNA. Gjorde jag ont? Gjorde jag lika ont som du? Gör jag fortfarande ont? Är det ångest? SKIT I ALLT. Det är fan hundra år sen. Jag vill inte att du ska få stryk, jag vill inte att nån ska få det. För mig är det en självklarhet att gå emellan. Jag är ingen hjälte, jag hatar bara orättvisor. Att slåss är både orättvist och jävligt un-macho. Är det jobbigt att jag är snäll när du var dum?

Sen har jag tänkt på dethär. I och med att jag är en tänkare så tänker jag, och jag har svårt att släppa saker. Jag är inte långsint och jag är sällan eller aldrig arg. Jag har bara svårt att förstå. Svårt att förstå varför man inte säger hej till nån man känner. Varför hejar du inte på stan? Och varför hejar inte jag? Har jag gjort nåt? Har du gjort nåt? Svaret är Nej, jag gör inget elakt mot folk. Inte du heller. Jag har kastat en hårborste på Johanna en gång. Utöver det är det bara min bror jag gjort sjukt taskiga saker mot. Varför hejar man inte? Har du hört nåt om mig? Har jag hört nåt om dig? Vågar jag inte för att din mormor nyss dött och jag har läst det i tidningen? Fan, varför beter sig världen så jävla konstigt. Va stolt över att du känner nån överhuvudtaget. Smile, and the world smiles with you.

Egentligen är dom fyra.

Och givetvis ska man tycka nåt om dethär inlägget. Det man tycker skriver man. Man kan inte hålla på å leva i det tysta. Gör din röst hörd, eller gör mig glad. En kommentar sitter alltid som en smäck.

Jag knäckte en telefonförsäljare. SÅ JÄVLA HÅRT! Alltså, jag va trevligt som ett as. Han också, sen frågade han mig om jag hade en mobiltelefon. Och det sa jag att jag hade, men att han inte fick mitt nummer. Resterande 5 minuter hade jag en asgarvande götebrogare som hette Johan i örat. Han skulle sluta jobba nu, för han hade aldrig pratat med nån så ball som jag.

OJ. Jag va helt dum i huvet. Och jag njöt, varenda SEKUND...

We've got the afternoon. You got this room for two. One thing I've left to do: Discover me, Discovering you

Sluta tramsa, Emma. One mile to every inch of your skin, like porcelain.
One pair of candy lips and your bubblegum tongue. När ska man sluta vara en hopplös romantiker? När, när, NÄR? Jag bara undrar. Det är jobbigt. Nåt annat som är jobbigt är journätterna på jobbet. Det är fan inte romantik nånstans. Möjligtvis stunden man har för sig själv när man får äta frukost med värmeljus runtomkring sig. Men det är tamigfan så nära romantiken man kommer. Man är ju trots allt själv. Och, som jag alltid har sagt. En ensam, hopplös romatiker är en jävligt ensam människa. Nog om det.

För nu är jag ledig fram till torsdag kväll. Och det blir inte ett enda grismaraton i veckan. Vilket är jävligt gött. För nu väntar jag bara på kultingarna. Bjässarna har åkt, 115 kilo tunga. Dom sprang ner mig varenda dag. Jag saknar dom inte ett skit, om sanningen ska fram. Däremot så finns det andra grisar jag saknar. Fridagrisen tillexempel. Kan du inte bara ta å komma hit nåndag? En helg, så vi kan leva så som bara vi kan. På pizza och kebabtallrikar? Tror du Medya kör hem till mig? 25 mil för en pizza, låter rimligt, right?

Nu vill jag ha min säng. NU NU NU! Det ser ut som fan här bara för att jag inte pallar, vet ju att det bli nytt snart ändå. Man måste sluta leva litegranna för att förstå förändringarna.

Jag är en hopplös romantiker. Jag erkänner det. Och jag drömmer om att få sätta tänderna i helt okända personer. Alltså, okända som i inte upptäckta.

Your body is a wonderland.

Det gör man. Det tutar alltid första måndagen i varje månad i Skövde, ifall det skulle bli krig så ska man veta att "det är nu det är dags att gömma sig". Jag är så himla tacksam för detta. Nog inte, men det är ju iaf tur att det fungerar.

Vad man ska säga om helgen vet jag inte. Ångesten jag överöstes med igår är som bortblås och har ersats av eufori light. Hej, det är jag som är Emma. Jag lider av hyfsade humörsvängningar. Men de beror bara på fyllor. Aldrig något annat. Ångest är den enda krydda alla alkoholhaltiga drycker har gemensamt. Man kan inte hålla på å leva i gårdagen. Det är ju här och nu jag lever.

Ikväll blir det jobb, inatt har jag jouren på jobbet, imorrn är det jobb fram till klockan två. Sen är man fri och ledig. Ända till torsdag kväll. Nu längtar jag bara efter julafton. Båda två. Eller, hur många det nu blir...

Nu har jag återgått till det normala. Kärleken till mina tre består. Och om man vill komma med på listan får man berätta vem man är. S.H säger mig inte ett skit. Eller, det gör det. Men det kan ju hända att det finns fler S.H i min bekantskapskrets. Om jag nu ens känner dig...
Ingvar, Anders och Björn. Ni är fina ni.

På något sätt så har denhär dagen bara varit en vandring i nån slags ensamhet. Även om jag haft folk runtomkring mig hela tiden så har jag bara velat vara själv, och jag har slutit in mig i migsjälv. Not so very Emmish. Man kan säga att jag är lika nere som jag var i slutet i Halmstad. Man väntar på något som gör att vardagen blir lätt igen. Något som gör att man pallar utan att ta i. Vad kallas det.. Inspiration? Trivsel? Kärlek? Förändring?

Jag vill i alla fall inte ha det såhär. Och ändå kan manjag bara skylla mig själv, och det är helt åt helvete.

Det bara bränner. Allt. Allt bara bränner. Var hemma hos mamma och pappa på nån slags glöggtillställning förut. Plötsligt slog det mig; han är 86 bast. Och helt plötsligt syns det. Han vill inte äta, inte prata, han har tappat hörseln... Han håller helt enkelt på att försvinna. Min Morpheus. Nånstans vet man att det är såhär det kommer gå. Men inte NU. Jag pallar inte. Fel dag, fel tillfälle... Jag vill inte inse en sån sak när man redan är full av förjävlig ångest. Att bryta ihop är ett måste om man måste gå vidare. Men jag vill inte plocka upp Emma-bitarna själv. Det kräver hjälp. Hjälp...