Idag mina kära vänner jag jag tänkt. För er som inte känner mig kan det tyckas konstigt. För er som känner mig väl vet att det är sån jag är. Jag är en tänkare, och jag tänker ofta och mycket. Jag har tänkt på vad som hände i helgen. Om varför inte jag får bry mig när alla andra får det. Jag är inte speciell, jag är bara en del av ditt förflutna. FÖRFLUTNA. Gjorde jag ont? Gjorde jag lika ont som du? Gör jag fortfarande ont? Är det ångest? SKIT I ALLT. Det är fan hundra år sen. Jag vill inte att du ska få stryk, jag vill inte att nån ska få det. För mig är det en självklarhet att gå emellan. Jag är ingen hjälte, jag hatar bara orättvisor. Att slåss är både orättvist och jävligt un-macho. Är det jobbigt att jag är snäll när du var dum?

Sen har jag tänkt på dethär. I och med att jag är en tänkare så tänker jag, och jag har svårt att släppa saker. Jag är inte långsint och jag är sällan eller aldrig arg. Jag har bara svårt att förstå. Svårt att förstå varför man inte säger hej till nån man känner. Varför hejar du inte på stan? Och varför hejar inte jag? Har jag gjort nåt? Har du gjort nåt? Svaret är Nej, jag gör inget elakt mot folk. Inte du heller. Jag har kastat en hårborste på Johanna en gång. Utöver det är det bara min bror jag gjort sjukt taskiga saker mot. Varför hejar man inte? Har du hört nåt om mig? Har jag hört nåt om dig? Vågar jag inte för att din mormor nyss dött och jag har läst det i tidningen? Fan, varför beter sig världen så jävla konstigt. Va stolt över att du känner nån överhuvudtaget. Smile, and the world smiles with you.

Egentligen är dom fyra.

Och givetvis ska man tycka nåt om dethär inlägget. Det man tycker skriver man. Man kan inte hålla på å leva i det tysta. Gör din röst hörd, eller gör mig glad. En kommentar sitter alltid som en smäck.