Jag knäckte en telefonförsäljare. SÅ JÄVLA HÅRT! Alltså, jag va trevligt som ett as. Han också, sen frågade han mig om jag hade en mobiltelefon. Och det sa jag att jag hade, men att han inte fick mitt nummer. Resterande 5 minuter hade jag en asgarvande götebrogare som hette Johan i örat. Han skulle sluta jobba nu, för han hade aldrig pratat med nån så ball som jag.

OJ. Jag va helt dum i huvet. Och jag njöt, varenda SEKUND...

We've got the afternoon. You got this room for two. One thing I've left to do: Discover me, Discovering you

Sluta tramsa, Emma. One mile to every inch of your skin, like porcelain.
One pair of candy lips and your bubblegum tongue. När ska man sluta vara en hopplös romantiker? När, när, NÄR? Jag bara undrar. Det är jobbigt. Nåt annat som är jobbigt är journätterna på jobbet. Det är fan inte romantik nånstans. Möjligtvis stunden man har för sig själv när man får äta frukost med värmeljus runtomkring sig. Men det är tamigfan så nära romantiken man kommer. Man är ju trots allt själv. Och, som jag alltid har sagt. En ensam, hopplös romatiker är en jävligt ensam människa. Nog om det.

För nu är jag ledig fram till torsdag kväll. Och det blir inte ett enda grismaraton i veckan. Vilket är jävligt gött. För nu väntar jag bara på kultingarna. Bjässarna har åkt, 115 kilo tunga. Dom sprang ner mig varenda dag. Jag saknar dom inte ett skit, om sanningen ska fram. Däremot så finns det andra grisar jag saknar. Fridagrisen tillexempel. Kan du inte bara ta å komma hit nåndag? En helg, så vi kan leva så som bara vi kan. På pizza och kebabtallrikar? Tror du Medya kör hem till mig? 25 mil för en pizza, låter rimligt, right?

Nu vill jag ha min säng. NU NU NU! Det ser ut som fan här bara för att jag inte pallar, vet ju att det bli nytt snart ändå. Man måste sluta leva litegranna för att förstå förändringarna.

Jag är en hopplös romantiker. Jag erkänner det. Och jag drömmer om att få sätta tänderna i helt okända personer. Alltså, okända som i inte upptäckta.

Your body is a wonderland.